kajo@diaryland
» Gästbok
» Mejl

» Arkiv
» Stängt – Kajo bor inte här längre
» Sprängkraft
» En ny bubbla
» Bekvämt vs Bra
» Presentpack


2008-05-04 - Om P/N

Dagens surfande (eller research som jag numera föredrar att kalla det :-) väcker liv i gamla minnen.

Jag tror att jag var kring 20 år när jag insåg att beröm väger betydligt lättare än kritik. Om jag fick ett negativt omdöme så ältade jag det hur länge som helst, men när/om jag fick beröm så försvann "gladeffekten" nästan på en gång.

Mitt sätt att hantera det har omväxlande varit:

1) att dumma upp mig själv för att jag tar åt mig samt intala mig att jag måste bli mer som en gås och låta det rinna av

2) att försöka få beröm på papper som jag sparar i en pärm.

Båda strategierna har klara brister.

Den första strategin får mig att må ännu sämre. Inte nog med att jag har gjort nåt som renderat mig kritik, så duger jag inte heller till att resa mig och frigöra mig från kritiken. Ynkliga lilla jag.

Den andra strategin faller därför att det är ganska ovanligt att folk delar med sig av beröm skriftligt, och dessvärre synnerligen vanligt att jag glömmer sätta in berömmen i sin pärm. Tanken med pärmen är ju att jag ska kunna ta fram den som tröst i mina svarta stunder, men om där bara sitter tre stackars blad och det senaste berömmet är daterat säg juni 1999 så gör det mig inte särskilt mycket gladare.

Mina inofficiella fältstudier i återkopplingsteknik lärde mig också en annan sak: Det är jobbigt att ta emot negativ kritik, men det är inte helt enkelt att ta emot beröm heller.

Positiv återkoppling kunde tidigare
1) få mig att tro att jag hört fel eller missuppfattat
2) få mig att undra om personen drev med mig
3) göra mig generad och besvärad

Jag vet ju att jag inte är ensam om dessa reaktioner. Under årens lopp har jag själv gett positiv feedback till andra som
1) inte reagerat alls, som om de inte alls hört vad jag sa, eller
2) sett förvirrade eller lite irriterade ut, eller
3) blivit röda i ansiktet och viftat bort berömmet med en axelryckning

Det har fått mig att inse att det är viktigt att acceptera och välkomna positiv återkoppling, både för min egen skull och för den andres. Ett beröm som viftas bort uppmuntrar inte precis till något framtida belöningsskyfall. Snarare kan den som velat göra någon glad känna sig bortstött och dum. Ord och handlingar som var avsedda att fylla på med goda känslor blev istället något som ledde till negativa känslor.

Alltså: Ta emot beröm som du får, och visa att du blir glad för det. Säg till exempel "tack, vad roligt att höra!" eller "tack, jag uppskattar verkligen att du tog dig tid att förmedla det till mig". Likaväl som du kan ställa följdfrågor om negativ kritik: "hur tycker du att jag skulle ha gjort istället?" så är det tillåtet att fråga om positiv kritik: "vad är det som gör att du tycker att det är bra?".

När du själv ger positiv återkoppling, gör det gärna skriftligt. Då kan mottagaren ta till sig det i lugn och ro.

För snart 10 år sedan jobbade jag som lärare för vuxna. Då gjorde jag ett blad om konstruktiv kritik som mina elever fick som instruktion innan de tilläts ge varandra feedback.

Så här står det i bladet:

Det är nyttigt att kritisera andras texter. Plötsligt inser man själv vad man gillar och inte. Bra kritik är inte negativ utan konstruktiv, det vill säga med förslag till förbättringar.

  • Tala om vad som är bra. Motivera.

  • Leta svåra ord. Föreslå förklaring eller synonym.

  • Fråga om oklarheter.

  • För långt? Markera vad som kan strykas utan att sammanhanget går förlorat.

  • För kort? Tala om vad som fattas.

  • Ologiska hopp? Föreslå omdisponering.
  • Ge kritik för att hjälpa, inte stjälpa. Nånting är alltid bra. Hitta det!

    Jag införde också regeln att de "negativa" synpunkterna aldrig fick vara fler än de positiva omdömena. Om kritikern bara kunde hitta och motivera tre starka saker, så fick h*n bara ta upp de tre allvarligaste "felen". Somliga är nämligen fenomenala felfinnare. I full frihet kan de hitta precis hur många fel som helst. Man skulle kunna tro att deras sinne för detaljer också skulle göra dem till fenomenala rättfinnare – men det är inte min erfarenhet.

    Nu ämnar jag via ytterligare en utvikning försöka ta mig tillbaka till ämnet, det vill säga dagens surfande.

    A fick för ett tag sedan "hinkboken" i hemläxa (How full is your bucket? – www.bucketbook.com) och hur konstigt det än verkar för oss andra, så avskyr A att läsa böcker. Därför åtog jag mig att plöja boken och återge dess innehåll i sammanfattad form under några långpromenader. (Vilken service va? Att jag själv är intresserad av gruppsykologi och blev eld och lågor över utsikten att FÅ en bok i ämnet har naturligtvis inte med saken att göra... :-)

    Hinkboken refererar till många vetenskapliga studier om hur positiva känslor får oss att må bättre, bli mer produktiva och leva längre. För att också visa allvaret inleds boken med en studie om hur negativa känslor kan döda folk, nämligen psykologen William E Mayers studie av krigsfångar i koreanska POW-läger.

    Hinkboken erbjuder fem strategier för hur vi kan sprida positiva känslor i vår omgivning. Metaforen är att att var och en kan använda sin skopa för att fylla någon annans hink, vilket då skapar ett självbelönande och självreproducerande system, därav bokens titel.

    Jag blev faktiskt så förtjust i hinkboken att jag bestämde mig för att skriva en sammanfattning på svenska, eftersom boken inte verkar finnas översatt. Och det var då jag började kolla upp några av bokens källor... :-)

    I dag har jag alltså upptäckt att det inom amerikansk psykologi förekommer en hel del forskning på "P/N ratio", vilket ungefär betyder "förhållandet mellan positiva och negativa interaktioner".

    Professor John Gottham kan förutspå skilsmässor med 94 procents träffsäkerhet. Artikeln i The Boston Globe innehåller dock ett sakfel, reportern har misstolkat P/N-talet: John Gottham menar att den magiska gränsen för ett friskt äktenskap går vid 5:1 till det positivas fördel. Vid förhållandet 1:1 kommer relationen snabbt att ta slut.

    Marcial Francisco Losada har konstaterat att på arbetsplatser är den magiska gränsen 3:1. Arbetsgrupper som når den gränsen är påtagligt mer effektiva än grupper som ligger under den. Högproduktiva arbetslag har ett P/N-förhållande på 5,6.

    ... och nuuu ringde mat och sovklockan. Så här blir det punkt.



    » Kommentera


    « Förra | Nästa »







     
    bara ett rosa streck