2007-11-23 - Varningstecknen

Jag tror egentligen inte att jag �r s�rskilt stressad. Mer ... ostrukturerad och ineffektiv, liksom. Att inte f� saker klara �r f�rst�s ocks� en stress. N�r man under l�ng tid k�nt att man ligger ett par steg efter eller bara precis p� gr�nsen, s� t�r det. Det �r kanske d�rf�r jag k�nner mig ostrukturerad och ineffektiv.

I morse vaknade jag l�ngt innan klockan skulle ringa och l�g vaken och vred mig. S� sm�ningom somnade jag om och dr�mde:
- att jag f�rsovit mig, jag som lovat kollegan att komma i god tid
- att det inte fanns n�gra rena kl�der i garderoben s� jag fick g�ra ett �verslag om g�rdagens skulle duga, men i s� fall m�ste jag verkligen duscha trots att jag var j�ttef�rsenad.
- n�r jag skulle duscha s� var det i mammas tr�nga lilla skrubb, men innan jag hann vrida p� vattnet kom en av A:s avl�gsna bekanta med familj p� ov�ntat bes�k och jag sprang iv�g f�r att h�mta honom...
- p� v�g tillbaka till duschen skulle jag ringa och s�ga att jag blev sen, men d� hade pappa bombarderat min telefon med spelutmaningar och han l�g redan tv� plus, retfulla symboler blinkade p� sk�rmen och det irriterande spelet gick inte att avsluta s� att jag kunde ringa...
- och s� det riktigt klassiska: pl�tsligt tappade jag t�nder. M�rkligt nog hade jag skalkronor p� alla framt�nder och en l�ng bit lossnade s� att alla t�nderna s�g j�ttekonstiga ut. En av kronorna sl�ppte dessutom fr�n f�stet och f�ljde med biten ut. Jag f�rs�kte trycka tillbaka den men ins�g att jag m�ste till tandl�karen.

Besv�rligt l�ge, liksom. :-)

Efter ett par v�ndor p� botten har jag blivit mer uppm�rksam p� ansamlingar av symtom, b�de hos mig sj�lv och andra, som exempelvis
- �verkonsumtion av te/kaffe/tobak
- �kande godissug
- bortgl�mda/�verhoppade m�ltider
- s�mre s�mn (sv�rt att somna, mardr�mmar, vaknar mellan natt och gryning eller orkar knappt ur s�ngen)
- oj�mnt hum�r, oproportionerligt upp�t eller ner�t till f�ljd av en h�ndelse, l�ttr�rd (gr�tmild) eller l�tt att bli uppr�rd (kanske �ven aggressiv)
- f�rkylningar, s�r och/eller v�rk som inte ger med sig
- otillr�cklighetsk�nslor ("jag kan inte tillr�ckligt om xxx, ser f�r trist ut, �r en d�lig xxx, borde ha hunnit..."
- undvikarbeteenden (skippar tr�ning, kompisar, hobby och annat som normalt �r kul och viktigt)

Pontus Schultz skriver i City om utbr�ndhet som ett litet monster som kan gnaga p� alla. Han ber�ttar om Kristina Ax�n Olins f�rd mot makt och m�rker, och sitt eget tillkortakommande som chef.

Jag vill till�gga att det inte bara drabbar karri�rkl�ttrare utan �ven h�gstadieelever, sm�barnsf�r�ldrar, pension�rer. Det finns massor av forskning om vilka processer och hormoner som �r aktiva och vad som rent praktiskt h�nder i kroppen.

Det sv�ra �r att se symtomen i vardagen eftersom inre press yttrar sig olika f�r olika individer. Det finns inte ett avg�rande symtom, de �r m�nga olika och var f�r sig inte "onormala", men om de �r flera och �terkommande under en period s� kan den sammantagna bilden bli alarmerande.

Den som gasar fullt eller �r p� v�g utf�r mot depression l�gger f�rmodligen inte ihop dem sj�lv, och f�r utomst�ende �r det sv�rt att g�ra eftersom ingen har full inblick i n�gon annans tillvaro.

Dessutom f�rskjuts uppfattningen om det normala gradvis och om�rkligt. Man blir van att ha v�rk eller vara snorig, inbillar sig att det �r b�ttre med te �n kaffe (vilket �r en myt: en mugg svart te motsvarar tv� koppar kaffe) och uppfattar sig inte som en godisgris trots att det kanske g�r �t s�tsaker f�r flera hundra under en kort period. Vad man tror att man g�r och vad man verkligen g�r �r inte alltid �verensst�mmande. Det �r ingen slump att det ing�r matdagbok i metoder f�r �verviktiga. Fler borde nog anamma det.

Vi beh�ver ankarpunkter: tillf�llen att reflektera med v�nner om vad man g�r och hur man m�r. D� kan man f� perspektiv, innan det �r f�r sv�rt att g�ra n�got �t situationen. Och s� beh�ver vi helt kravl�sa dagar.

Jag s�ger som Pontus: Var r�dd om dig denna m�rka, tuffa vinter. :-)

� F�rra | N�sta �