2005-05-17 - Riktning

Ett projekt i f�retaget har stressat mig de senaste veckorna och m�naderna. Jag har haft s� enorma ambitioner men inte fullf�ljt dem, ist�llet varit totalt handlingsf�rlamad och stoppat huvudet i sanden som en struts.

I g�r st�lldes alltihop p� sin spets n�r en samarbetspartner st�llde ultimatum och kr�vde besked inom 24 timmar: "Kommer du att orka och hinna g�ra det du lovat? Annars faller projektet och konsekvenserna blir dessa..."

Resten av dagen f�rsvann i ett �ngestt�cken, jag bl�ddrade i papper, skisser och detaljer och kunde inte p� n�got vis se hur det skulle vara m�jligt att genomf�ra allt det jag t�nkt med de f�ruts�ttningar som nu g�llde. F�ruts�ttningarna har n�mligen f�rs�mrats under resans g�ng, vilket den andra samarbetspartnern p�minde mig om n�r jag ringde dit i min n�d.

Sent p� kv�llen kom jag till sist fram till att det var om�jligt, att jag inte v�gade, inte kunde, inte orkade, inte d�g ... att jag m�ste backa ur. ... och otillr�cklighetens m�rker v�llde in i varenda vr�.

Men. I morse tog jag itu med tv� andra sv�ra saker och i ruset efter det bytte jag helt pl�tsligt angreppstaktik.

Ist�llet f�r att titta p� vad projektet skulle ta best�mde jag mig f�r vad jag ville ge. Upp med hela det svulstiga prestigebygget p� arbetsbordet och fram med sudd, sax och kniv. Rensa, f�renkla, minimera, prioritera. Pl�tsligt ins�g jag att ingen annan sett mina skisser, att det bara �r i mitt huvud som allt det d�r extraarbetet finns.

S�, nu har jag best�mt mig f�r att forts�tta projektet men i avskalad form. Det k�ndes helt r�tt d�, och jag var otroligt l�ttad �ver att ha funnit en kompromiss, tagit ett beslut, gett ett besked. Jag hoppas den k�nslan h�ller i sig. May the force be with me.

� F�rra | N�sta �