2004-02-17 - S�som i en spegel

E ber�ttade om en minnesstund f�r b�sta v�nnen som dog i en olycka f�r precis ett �r sedan. "Konstigt nog gr�t jag inte, inte ens n�r X l�ste upp sin dikt. Jag �r nog starkare �n jag tror", sa E.

"... eller s� �r du utmattningsdeprimerad", sa jag.

E tittade f�rv�nat p� mig. "Hur visste du det? Jag �ter faktiskt antidepressiv medicin."

"Det f�rv�nar mig inte, med din arbetssituation", svarade jag.

Det �r den d�r lite kutande h�llningen som kommer sig av att axlarna ohj�lpligt drar sig fram�t s� att br�stpartiet blir sm�rtsamt kupat, och den �terkommande motr�relsen, bak�t-ut�t-str�ck, igen och igen och igen tills det liknar tics, f�f�nga f�rs�k som inte ger n�gon lindring. Det �r den gr�bleka hudtonen som verkar ligga under ett tunt lager glasyr, h�r och var korsad av smala r�da flammor. Det d�r speciella draget kring �gonen. H�ret som trotsar alla f�rs�k till t�mjning. Den sk�rpta blicken som efter en stunds ivrig koncentration gradvis domnar bort, som en ficklampa med d�liga batterier.

Jag har sett det f�rut, i spegeln.

"Sl�sa inte pengar p� biljetter till revyer, komedier eller annat som du brukar tycka �r roligt. Du kommer inte att uppskatta dem just nu", sa jag med ett snett leende.

"N�h�", sa E lite undrande, men sl�ppte �mnet.

E har inte fyllt 21 �n men visar redan allvarliga symtom p� att br�nna ljuset i b�da �ndar, symtom som brukar komma efter m�nga �r. Det borde inte f�rv�na mig. I Es �ldersgrupp finns det de som bantat redan som sju�ringar.

I dag kom min �nskebok med posten, snabbt jobbat! Men jag har inte tid att l�sa den.

� F�rra | N�sta �