2003-09-15 - D�rrfynd

I somras s�g jag en annons om ett sekelskifteshus med en likadan glasveranda som jag har k�pt glas till, och d� m�ste jag prompt dit och se hur den var gjord och k�nna efter hur min veranda kommer att k�nnas n�r den �r klar. Mina glas st�r n�mligen i ladan �n. Jag k�pte dem f�r n�got �r sedan till min �rvda lilla flottarkoja vid sj�n, och det skulle ha blivit veranda av dem i sommar om inte Ks �vertagande av sl�ktg�rden med d�rtill n�dd storr�jning kommit emellan.

N�v�l, saluhuset med glasverandan m�dde inte s�rskilt bra; �garna hade gjort alla fel man kan g�ra med ett gammalt hus s� taket l�ckte in vatten, panelen hade ruttnat inifr�n, de p� grund av ombyggnader s�nders�gade stockarna m�glade och grunden var p� v�g att rasa ner i �lven. I den vildvuxna tr�dg�rden hade n�n eldat upp m�blerna. De sotsvarta metallspiralerna s�g ut som en modern konstinstallation.

Ute p� g�rden fanns ett skjul av korrugerad plast, masonitbitar, en bit pannpl�t, sn�ren, br�dbitar, en plasts�ck - ja, vad gubben hittat f�r tjugo-trettio �r sedan eller s�. Nyfiket gick jag n�rmare, och vad fick jag se d�rinne i halvdunklet?

Glasd�rrarna fr�n huset, nergr�vda i marken som mellanv�ggar.

Jag sprang efter kameran och fotograferade dem. S�dana h�r d�rrar �r s�llsynta, dels f�r att de m�ste kittas om regelbundet f�r att h�lla (och det har folk inte ansett v�rt besv�ret), dels f�r att folk tyckte att de var fula och bytte ut dem n�r funktionalismens stora, rena och l�ttst�dade glasytor var p� modet.

Men h�r fanns det allts� tv� par, ytter- och innerd�rrar, kompletta s� n�r som p� glasen och n�gra spr�jsar. En skatt f�r den blivande husk�paren. L�t er inte luras av det skabbiga skicket, p� den h�r tiden gjordes f�nster och d�rrar av det b�sta virket och sattes ihop med plugg s� att man ska kunna ta is�r och byta skadade delar.

F�rest�ll er hur vackert de silar ljuset n�r glasen �r p� plats, och vilka m�nster de bildar p� golvet en solig dag. *suckar l�ngtande*

Jag t�nkte anv�nda bilderna som skiss f�r att g�ra liknande d�rrar till min glasveranda, som inte har n�gra. Nyligen slog mig den h�diska tanken att hus�garen kanske, av n�gon outgrundlig anledning, skulle kunna t�nka sig att s�lja d�rrarna till mig? Mamma �kte in i eftermiddags och rekade.

D�r l�g d�rrarna underst i en soph�g som skulle fraktas p� tippen, och hus�garen blev bara glad att bli av med dem. Det blev ju lite mindre att sl�pa p� f�r dem - men det var b�st att jag h�mtade dem snarast f�r det skulle kastas mer grejer p� h�gen.

Jag �kte dit som en oljad blixt! N�r jag �nd� var d�r kunde jag v�l se om jag hittade n�got mer, tyckte hon - s� jag tog �ven hand om n�gra l�sa, handbl�sta glasrutor och kompletta sm� miniatyrf�nster.

De ska riva det stora huset men beh�lla glasverandan och flytta den till lilla huset, som ocks� har handbl�st glas i f�nstren. Jag p�pekade f�r henne att hon borde spara n�gra av de l�sa rutorna s� att hon kan ers�tta med r�tt sorts glas om de skulle g� s�nder i framtiden, och gav ungarna ett megapack mums-mums som ett litet tack. B�de mor och barn blev glada.

Sedan packade jag med hj�lp av P in tre och en halv glasd�rr (den andra halvan �r sp�rl�st f�rsvunnen i br�ten) i kombin och backade ut fort innan de skulle �ndra sig. Ah, vilket kap!

� F�rra | N�sta �