2002-04-29 - sp�ke ur det f�rflutna.

F�r ett tag sedan gjorde vi ett utskick p� jobbet. Jag sneglade p� en adress och p�pekade: "det d�r �r fel nu, det ska vara c/o K Svensson". "Vem fan e K Svensson?" undrade hon som just klistrat den felaktiga etiketten p� kuvertet, och jag brast i skratt. Hon f�rstod ingenting och jag f�rklarade inte heller.

I gymnasie�ren h�ngde jag ihop med ett stort g�ng suspekta figurer. De var �ldre, arbetsl�sa och p� kant med tillvaron. En kv�ll skulle vi hem till kompisen Pigge, som just flyttat till egen l�genhet i en alldeles ny stadsdel. Det hj�lpte inte att vi hade en beskrivning nerklottrad p� en servett; p� den vidstr�ckta, gatunamnsl�sa byggarbetsplatsen var vi snart vilse. Och ingen telefon i sikte. (Det h�r var f�re mobilernas allm�nna spridning.) Jag suckade uppgivet och ville g� hem n�r s�llskapet lanserade sin id�: "Vi kutar in i varje trappuppg�ng och kollar om det st�r K Svensson n�nstans."

Varvid jag, fr�n t�rna p� mina grovsingel-�mma, tr�tta f�tter utbrast: "Vem faaan e K Svensson?". Det var ju till Pigge vi skulle och jag hade ingen lust att �ndra destination n�n annanstans �n hem.

Saken var den att Pigge faktiskt hette K Svensson.

Nu, 15 �r senare, skrattade jag �t frasen som �terf�rde episoden ur gl�mskans djup och l�t den sedan tyst glida ner igen. Jag l�tsas helst inte om de d�r �ren och de d�r personerna, och eftersom alla skingrats �t olika h�ll har det varit l�tt att g�ra just det.

S� i dag n�r jag skulle till biblioteket smet en bil in framf�r n�san p� mig och tog parkeringen som jag siktat p�. Det var n�got vagt bekant med figurerna i bilen. Jag tittade en g�ng till, och ins�g att personen som bor c/o K Svensson faktiskt g�r det med just den K Svensson. Han �r tillbaka. Huu ... tror jag.

Okej, han heter inte K Svensson. Jag vill som sagt helst inte l�tsas om de d�r personerna. Men i �vrigt �r historien alldeles sann.

� F�rra | N�sta �