kajo@diaryland
» Gästbok
» Mejl

» Arkiv
» Stängt – Kajo bor inte här längre
» Sprängkraft
» En ny bubbla
» Bekvämt vs Bra
» Presentpack


2008-01-26 - Hästminnen del 1

Nyligen hittade jag av en slump "Timmerhästens bok" av Yngve Ryd och "De gotländska skogsrussen" av Barbro Ejendal. Den gemensamma nämnaren är Dialogos Förlag.

Båda böckerna är nu på väg hem till mig och fyndet har väckt minnen av hästar som jag delade tillvaro med en period när jag var 7-16 år gammal. Var och en av dem i ljust minne bevarad, och upphov till många roliga anekdoter i familjen.

Först var det Gutten, syrrans fjording. Jag minns när vi hämtade honom. Han hade stått uppstallad och var helt oregerlig, vild av glädje över att äntligen få komma ut ur sitt fängelse - bara för att upptäcka att han skulle motas in i ett ännu mindre bås i hästfinkan. På scenen: en brallande gul häst, två småtjejer (syrran och jag), en livrädd äldre man (före detta ägare) och en hästfinkechaufför (pappa) som gärna ville låtsas vara erfarnare hästkarl än han egentligen var. På åskådarplats: en lätt förfärad mamma. Jag tror det blev så att pappa backade tranporten intill stalldörren och satte upp repavspärrningar.

Gutten hade precis som alla hästar sina egna idéer om samspelet med människor. Han kunde göra syrran T ("hästproffset" i familjen) knasig genom att vägra låta sig sadlas eller tränsas, men lätt flinande och mycket tillmötesgående hjälpa brorsan P (fullständigt okunnig amatör) med samma sak. Enligt familjelegenden höll brorsan bara fram bettet och sa "bit i!" och då gjorde Gutten det.

Blandade minnen: Gutten slängde av L, eller om det var S, i en snödriva i skogen och sprang hem utan oss fyra snopna tjejer i sällskapet. Gutten skenade med hösträngläggaren upp på ett stenröse medan pappa svor. Om Gutten slet sig eller rymde och inte sprang direkt hem till stallet, så hittade vi honom säkert som amen i kyrkan hos den gamle alkoholisten i baracken på ödegården en kilometer bort.

Efter Gutten kom nordsvenska brukshästen Zentvar in i våra liv. Han var i 20-årsåldern och tjänstgjorde som traditionell timmer- och jordbrukshäst åt syrrans svärfar A. Zentvar blev så småningom pensionär och flyttade hem till mig. Om jag nånsin skaffar hästar igen så ska det i flocken ingå minst en gammal nordsvensk med lika mycket livsvisdom och personlighet som han. Zentvar är fortfarande min hästidol. Numera tror jag att han egentligen hette Centaur (hälften människa, hälften häst, mycket passande).

Innan dess hade jag först en lånehäst, shetlandsponnyn "Tjorka" som vi hade på prov några månader för eventuellt köp. Hon lystrade inte alls till det namnet vilket vi tyckte var lite konstigt. Mannen som lånade ut henne korrigerade senare namnet till "Charika". Den knubbiga shetlandsponnyn delade hage med Zentvar och livade verkligen upp honom, han blev som en ny häst, men föremålet för hans ömma låga och jag kom inte riktigt överens. En gång nafsade hon mig i armen när lillsyrran skulle sätta sig i sadeln. Då rullade historien upp sig. Charika var pensionerad från en ridskola därför att hon fick så ont i ryggen när man red henne. Den gången hon bet mig hade jag varit ute med henne på förmiddagen, och sedan sadlat på igen på eftermiddagen för att låta K rida. Det visade sig också att mannen annonserat ut och lånat bort ponnyn i smyg utan att berätta det för sin dotter som ägde henne. När vi insåg att vi blivit lurade och lite skamsna återlämnade hästen fick vi dessutom veta att hon hette "Sarika"...

Sarika hade en kompis, den svarta baggen Kunta Kinte (hm, inte så politiskt korrekt kanske...), döpt efter TV-serien Rötter som var omåttligt populär på den tiden. Hos oss fick han heta Kotta. Jag tror att det var K som döpte honom till det. Hur som helst, ägaren ville för död och pina inte ha tillbaka Kotta så han fick stanna hos oss som sällskap åt Zentvar när Sarika fraktades tillbaka. Kotta blev också upphov till några anekdoter senare när han flyttat hem till oss.

Efter Sarika kom Digga. Den här gången tog vi oss inte ens prövotid, än mindre tänkte vi på att göra en veterinärbesiktning vilket verkligen måste anses vara ett minimikrav vid hästköp. (Tänk på det när era ungar tjatar om häst och ser bedjande ut... ;-) Jag hade sett att den mörkbruna lilla "welshponnyn" hade mugg (sår i karlederna på grund av vanvård) men hon verkade i övrigt må bra och såren läkte snabbt med rätt vård.

Zentvar och Digga trivdes fantastiskt bra ihop. A muttrade om att Zentvar bara hade flickor i huvudet och inte ville jobba i skogen längre, och jag hade svårt att få Digga att gå längre än några kilometer från gården utan Zentvar. Under hennes små hovar byggdes snö upp i tjocka styltor, så när vi följde Zentvar och A ut i timmerskogen blev det väldigt många hovkratsningsstopp längs vägen. En häst med fullt timmerlass bör inte stanna i onödan eftersom startrycket är tyngst, så det var en kärlekshistoria med många förhinder.

Diggas förre ägare hade lärt henne att komma när man busvisslade, och jag blev omåttligt imponerad av denna färdighet. Det var det enda men tungt vägande skälet till att jag gav mig sjutton på att lära mig busvissla. (När jag väl kunde busvissla visade det sig fungera lika bra för att tala om för pappa i garaget att det var dags att komma in och äta... eller att han hade telefon.)

Digga älskade jordgubbar och svartvinbär, och försåg sig gärna själv i trädgården om tillfälle gavs. En höst när vi promenerade längs en skogsstig vek hon tvärt ut bland mossa och granar, och började frenetiskt mumsa i sig av ett bestånd svampar. Jag tjöt och drog i tyglarna men hon gav sig inte förrän hon ätit upp allt, och jag skyndade mig hem till A övertygad om att hästen skulle dö av förgiftning vilken sekund som helst. Men A förklarade att hon nog bara ätit av "kusåppen" (kosvampen), som tydligen var en känd delikatess på den tiden korna fortfarande betade fritt i skogen.

Efter en tid blev vi kontaktade av en tjej som bland annat berättade att Digga var ett russ, och den uppgiften bekräftades vid närmare studium av hennes papper. Tjejen berättade också att Digga hade kronisk fång vilket säljaren säkerligen visste om men underlät att berätta (en häst med kronisk fång blir aldrig frisk, den kräver specialskötsel). När vi fick reda på det var det redan för sent. Stackars älskade Digga låg på stallgolvet och kved sedan hovslagaren varit på besök. Vi tvingades ta bort henne men konfronterade aldrig säljaren.

En tid därefter gjorde jag en ny hästaffär. Syrrans svärfar A gillade att spela kul (en variant av poker) och satsade övermodigt hästen. Jag vann... :-) Både A och hästen var gamla, och A hade nog även börjat känna sig lite trött och skröplig, så jag fick köpa hästen för slaktvärdet. Pappa och jag målade om i Guttens gamla stall och Zentvar och baggen Kotta flyttade hem till oss.

To be continued, kanske....




» Kommentera


« Förra | Nästa »







 
bara ett rosa streck