2008-01-26 - H�stminnen del 1

Nyligen hittade jag av en slump "Timmerh�stens bok" av Yngve Ryd och "De gotl�ndska skogsrussen" av Barbro Ejendal. Den gemensamma n�mnaren �r Dialogos F�rlag.

B�da b�ckerna �r nu p� v�g hem till mig och fyndet har v�ckt minnen av h�star som jag delade tillvaro med en period n�r jag var 7-16 �r gammal. Var och en av dem i ljust minne bevarad, och upphov till m�nga roliga anekdoter i familjen.

F�rst var det Gutten, syrrans fjording. Jag minns n�r vi h�mtade honom. Han hade st�tt uppstallad och var helt oregerlig, vild av gl�dje �ver att �ntligen f� komma ut ur sitt f�ngelse - bara f�r att uppt�cka att han skulle motas in i ett �nnu mindre b�s i h�stfinkan. P� scenen: en brallande gul h�st, tv� sm�tjejer (syrran och jag), en livr�dd �ldre man (f�re detta �gare) och en h�stfinkechauff�r (pappa) som g�rna ville l�tsas vara erfarnare h�stkarl �n han egentligen var. P� �sk�darplats: en l�tt f�rf�rad mamma. Jag tror det blev s� att pappa backade tranporten intill stalld�rren och satte upp repavsp�rrningar.

Gutten hade precis som alla h�star sina egna id�er om samspelet med m�nniskor. Han kunde g�ra syrran T ("h�stproffset" i familjen) knasig genom att v�gra l�ta sig sadlas eller tr�nsas, men l�tt flinande och mycket tillm�tesg�ende hj�lpa brorsan P (fullst�ndigt okunnig amat�r) med samma sak. Enligt familjelegenden h�ll brorsan bara fram bettet och sa "bit i!" och d� gjorde Gutten det.

Blandade minnen: Gutten sl�ngde av L, eller om det var S, i en sn�driva i skogen och sprang hem utan oss fyra snopna tjejer i s�llskapet. Gutten skenade med h�str�ngl�ggaren upp p� ett stenr�se medan pappa svor. Om Gutten slet sig eller rymde och inte sprang direkt hem till stallet, s� hittade vi honom s�kert som amen i kyrkan hos den gamle alkoholisten i baracken p� �deg�rden en kilometer bort.

Efter Gutten kom nordsvenska bruksh�sten Zentvar in i v�ra liv. Han var i 20-�rs�ldern och tj�nstgjorde som traditionell timmer- och jordbruksh�st �t syrrans sv�rfar A. Zentvar blev s� sm�ningom pension�r och flyttade hem till mig. Om jag n�nsin skaffar h�star igen s� ska det i flocken ing� minst en gammal nordsvensk med lika mycket livsvisdom och personlighet som han. Zentvar �r fortfarande min h�stidol. Numera tror jag att han egentligen hette Centaur (h�lften m�nniska, h�lften h�st, mycket passande).

Innan dess hade jag f�rst en l�neh�st, shetlandsponnyn "Tjorka" som vi hade p� prov n�gra m�nader f�r eventuellt k�p. Hon lystrade inte alls till det namnet vilket vi tyckte var lite konstigt. Mannen som l�nade ut henne korrigerade senare namnet till "Charika". Den knubbiga shetlandsponnyn delade hage med Zentvar och livade verkligen upp honom, han blev som en ny h�st, men f�rem�let f�r hans �mma l�ga och jag kom inte riktigt �verens. En g�ng nafsade hon mig i armen n�r lillsyrran skulle s�tta sig i sadeln. D� rullade historien upp sig. Charika var pensionerad fr�n en ridskola d�rf�r att hon fick s� ont i ryggen n�r man red henne. Den g�ngen hon bet mig hade jag varit ute med henne p� f�rmiddagen, och sedan sadlat p� igen p� eftermiddagen f�r att l�ta K rida. Det visade sig ocks� att mannen annonserat ut och l�nat bort ponnyn i smyg utan att ber�tta det f�r sin dotter som �gde henne. N�r vi ins�g att vi blivit lurade och lite skamsna �terl�mnade h�sten fick vi dessutom veta att hon hette "Sarika"...

Sarika hade en kompis, den svarta baggen Kunta Kinte (hm, inte s� politiskt korrekt kanske...), d�pt efter TV-serien R�tter som var om�ttligt popul�r p� den tiden. Hos oss fick han heta Kotta. Jag tror att det var K som d�pte honom till det. Hur som helst, �garen ville f�r d�d och pina inte ha tillbaka Kotta s� han fick stanna hos oss som s�llskap �t Zentvar n�r Sarika fraktades tillbaka. Kotta blev ocks� upphov till n�gra anekdoter senare n�r han flyttat hem till oss.

Efter Sarika kom Digga. Den h�r g�ngen tog vi oss inte ens pr�votid, �n mindre t�nkte vi p� att g�ra en veterin�rbesiktning vilket verkligen m�ste anses vara ett minimikrav vid h�stk�p. (T�nk p� det n�r era ungar tjatar om h�st och ser bedjande ut... ;-) Jag hade sett att den m�rkbruna lilla "welshponnyn" hade mugg (s�r i karlederna p� grund av vanv�rd) men hon verkade i �vrigt m� bra och s�ren l�kte snabbt med r�tt v�rd.

Zentvar och Digga trivdes fantastiskt bra ihop. A muttrade om att Zentvar bara hade flickor i huvudet och inte ville jobba i skogen l�ngre, och jag hade sv�rt att f� Digga att g� l�ngre �n n�gra kilometer fr�n g�rden utan Zentvar. Under hennes sm� hovar byggdes sn� upp i tjocka styltor, s� n�r vi f�ljde Zentvar och A ut i timmerskogen blev det v�ldigt m�nga hovkratsningsstopp l�ngs v�gen. En h�st med fullt timmerlass b�r inte stanna i on�dan eftersom startrycket �r tyngst, s� det var en k�rlekshistoria med m�nga f�rhinder.

Diggas f�rre �gare hade l�rt henne att komma n�r man busvisslade, och jag blev om�ttligt imponerad av denna f�rdighet. Det var det enda men tungt v�gande sk�let till att jag gav mig sjutton p� att l�ra mig busvissla. (N�r jag v�l kunde busvissla visade det sig fungera lika bra f�r att tala om f�r pappa i garaget att det var dags att komma in och �ta... eller att han hade telefon.)

Digga �lskade jordgubbar och svartvinb�r, och f�rs�g sig g�rna sj�lv i tr�dg�rden om tillf�lle gavs. En h�st n�r vi promenerade l�ngs en skogsstig vek hon tv�rt ut bland mossa och granar, och b�rjade frenetiskt mumsa i sig av ett best�nd svampar. Jag tj�t och drog i tyglarna men hon gav sig inte f�rr�n hon �tit upp allt, och jag skyndade mig hem till A �vertygad om att h�sten skulle d� av f�rgiftning vilken sekund som helst. Men A f�rklarade att hon nog bara �tit av "kus�ppen" (kosvampen), som tydligen var en k�nd delikatess p� den tiden korna fortfarande betade fritt i skogen.

Efter en tid blev vi kontaktade av en tjej som bland annat ber�ttade att Digga var ett russ, och den uppgiften bekr�ftades vid n�rmare studium av hennes papper. Tjejen ber�ttade ocks� att Digga hade kronisk f�ng vilket s�ljaren s�kerligen visste om men underl�t att ber�tta (en h�st med kronisk f�ng blir aldrig frisk, den kr�ver specialsk�tsel). N�r vi fick reda p� det var det redan f�r sent. Stackars �lskade Digga l�g p� stallgolvet och kved sedan hovslagaren varit p� bes�k. Vi tvingades ta bort henne men konfronterade aldrig s�ljaren.

En tid d�refter gjorde jag en ny h�staff�r. Syrrans sv�rfar A gillade att spela kul (en variant av poker) och satsade �vermodigt h�sten. Jag vann... :-) B�de A och h�sten var gamla, och A hade nog �ven b�rjat k�nna sig lite tr�tt och skr�plig, s� jag fick k�pa h�sten f�r slaktv�rdet. Pappa och jag m�lade om i Guttens gamla stall och Zentvar och baggen Kotta flyttade hem till oss.

To be continued, kanske....

� F�rra | N�sta �