2005-01-19 - Inget att skratta �t

Vad �r det f�r illojal, sjuk reflex som g�r att skrattet bubblar upp vid helt fel tillf�llen?

* N�r en liten tant eller farbror halkar till p� trottoaren.

Om de ramlar kan de ju g� i tusen bitar, och �ven om de inte sl�r sig f�rd�rvade s� kan de str�cka sig, ont-ont-ont, och om inte det h�nder s� k�nner de sig i vilket fall j�ttedumma och pinsamma och �nskar att de ska sjunka genom jorden s� att folk inte kan glo s� hemskt.

Jag tycker verkligen inte att det �r ett dugg kul. �nd� blir jag ibland tvungen att bita ihop h�rt f�r att inte mungiporna ska str�va upp�t. Och h�lla andan f�r att det inte ska slippa ut en avsl�jande liten frustning innan jag hunnit ordna till anletsdragen i ett l�mpligt, deltagande uttryck.

Eller:

* N�r man p� j�mst�lldhetskonferens f�r h�ra att en 13-�rig flicka skrivit till en tidnings fr�gespalt f�r att f� veta hur m�nga kalorier det �r i sperma: "Blir man fet om man sv�ljer den? B�r man begr�nsa sig till en viss m�ngd per dag?"

En unison frustning h�rdes i lokalen och n�gra damer i 50-�rs�ldern fick diskret torka skratt�rar ur �gonen.

Det �r ju djupt tragiskt att en 13-�ring funderar �ver s�dana saker. �nd� skrattade n�stan allihop, utom en ung kvinna i 20-�rs�ldern som blev skitf�rbannad, reste sig upp och sk�llde ut hela f�rsamlingen p� 130 personer s� att det blev helt tyst.

F�rr�dd av kroppen. Hela den sociala polityren krackelerad; avsl�jad som emotionell sten�ldersm�nniska.

Jag begriper inte vad den d�r reflexen ska vara till. D�rf�r misst�nker jag konspiratoriskt att det �r kroppens privata lilla h�mnd, f�r alla de g�nger intellektet f�rr�tt den och gjort horribla val p� kroppens bekostnad.

Jag kom att t�nka p� det h�r f�r att jag nyss s�g en person som halkade till, utan att jag r�rde en min. Risken att jag ska r�ka skratta vid fel tillf�lle �r faktiskt mycket liten just nu. Jag skrattar knappt alls. Jag �r nere i en djup formsvacka: hamnar i gr�l med folk, underpresterar, sinkar viktiga projekt, agerar oansvarigt i mina interna f�retagsangel�genheter, k�nner mig dum och fel och tr�g och alla andra negativa k�nslor man kan h�rb�rgera i en sj�lvbild. Det �r verkligen inte kul att vara jag.

Det g�r �ver, i sinom tid. Men det �r klen tr�st just nu.

� F�rra | N�sta �