2005-01-14 - Pyttipanna

Det �r som vanligt r�rigt i hj�rnkontoret. H�ll till godo.

* � vad det �r sk�nt med fredag kv�ll, n�r telefonen �r tyst och det enda som trillar in i eposten �r reklam som ska kastas eller trevliga personliga brev utan n�gra krav. Alla som har r�tt att kr�va saker av mig har kompat ut och sitter p� after work n�nstans. Ljuva stillhet. Nuu kanske jag �ntligen kan f� n�got gjort.

* Jag ville �ta spaghetti till lunch men det fanns inte tillr�ckligt i paketet. Nu n�r jag handlat mer s� ser jag att det redan fanns ett paket till i skafferiet. �r jag blind, senil eller b�da delarna?

* "Tror du p� Gud?" Jag l�tsades att jag var med i TV och fick den fr�gan. I verkliga livet skulle jag ha blivit d�df�rskr�ckt av mikrofonen och det starka ljuset och snabbt v�st ett "nej" f�r att sedan fly. I min egen privata talkshow tog jag genast denna �ppning till filosofiska utl�ggningar och inledde med ett "Den fr�gan kan inte besvaras med ett enkelt ja eller nej. Menar du med "gud" en enda hank�nad individ s� m�ste svaret bli nej, jag tror inte p� gud. Men jag tror p� de m�nniskor som upplever att de m�tt gud eller �nglar eller andar, och jag tror p� den kraft som kan skapas av m�nniskor inom en kyrka - tyv�rr inte alltid i det godas tj�nst om �n i n�gon guds namn. Etcetera etcetera. Det blev ett ganska l�ngt program, tio minuter eller n�t d�r jag briljerade med min insikt. Sen halkade jag p� en isfl�ck och kom p� helt andra tankar.

* Jag har �tit upp alla hembakta kakor som jag fick av mamma. F�rst tyckte jag att det var bra, de var fortfarande f�rska till sista smulan. Men nu �r jag sugen p� fler, och tycker inte alls att det �r bra att de �r slut. :-( � andra sidan fanns det semlor i aff�ren i dag och det �r aldrig f�r tidigt att �ta en s�n, s� jag �mnar beg� �rspremi�r ikv�ll, kanske medan jag tittar p� Julia Roberts i "Alla talar om Grace" eller m�jligen redan f�re. Typ nu.

* I g�r hittade jag och Scoobs ett passerkort i plastf�ste med kl�mma ute p� gatan. Det fanns namn, foto och ett metallm�rke (som p� cash- och telefonkort) p� det, vilket imponerade stort p� B som bara har magnetremsa p� sitt, s� vi f�rstod att det var ett m�rkv�rdigt kort. Jag slog upp namnet i telefonkatalogen och gick dit, lite fundersam p� hur kortets �gare skulle reagera. Avf�rdande: "nej, jag har inte tappat n�t kort!" eller kanske misst�nksamt: "hur har du f�tt tag i det?!" Men jag beh�vde inte bekymra mig. Fingret hade knappt nuddat ringknappen innan d�rren slogs upp p� vid gavel och tv� ansikten visade sig d�rinne. "Jag har hittat ..." hann jag s�ga innan det ena ansiktet gick upp i ett lyckligt flin: "... mitt kort!!!" Gl�djet�rar och dito dans var inte l�ngt borta. Ja, det var verkligen ett speciellt kort: det enda kortet som hade beh�righet att utf�rda ers�ttningskort p� den arbetsplatsen... Scoobs och jag gick vidare, n�jda med att ha f�tt skingra �ngest och sk�nka sinnesfrid. Det �r inte alla dagar ren gl�dje �r s� l�ttk�pt.

� F�rra | N�sta �