2003-08-31 - Vidbr�nd olyckskr�ka

Har ni m�rkt hur vissa liksom drar �t sig olyckor? Scooby �r en s�n. Han lyckas regelbundet g�ra sig illa p� kopplet, placera sig s� att folk snavar �ver eller trampar p� honom, och n�r en man h�romdan b�jde sig fram f�r att klappa hunden s� ramlade mobiltelefonen ur fickan pangkrasch i huvudet p� Scooby. Icke heller att f�rgl�mma de tv� g�nger han blivit attackerad av andra hundar s� att blodvite uppst�tt.

I dag var jag i t�ltet och prism�rkte saker som ska p� loppis. Pl�tsligt h�rde jag Scooby gny utanf�r men jag brydde mig f�rst inte om det eftersom han brukar gny f�r sig sj�lv n�r han putsar tassarna. *tuggtugg-gny-bitagnaga-gn�ll* Knasigt men jag har blivit van det.

Men nu slutade inte gnyendet, s� jag gick f�r att se vad han h�ll p� med. Jag s�g honom ingenstans, men gnyendet fortsatte. Det kom fr�n dungen intill ... eller nej, mer fr�n v�nster ... fr�n vedtraven?! Och d�rinne stod Scooby. Han hade fastnat mellan vedpallarna och tog sig varken fram�t eller bak�t.

Jag galopperade in efter mamma och pappa, och medan mamma h�ll emot och pappa b�nde med en bit virke lyckades jag lirka ut hunden. Det �r obegripligt hur han tog sig in till att b�rja med, men han jagade v�l n�gon mus eller s�.

"En s�n olyckskr�ka han �r. Jag m�ste verkligen ta och ordna med den d�r f�rs�kringen", t�nkte jag.

Sen for vi till stan, och landade lagom till nattpromenaden. Gatlysena var sl�ckta en bit l�ngs gatan s� jag genade �ver g�rden d�r det fanns lampor. Det var fest i kvarterslokalen. Ett �gonblicks ouppm�rksamhet och olyckan var framme. F�rst fattade jag inte varf�r Scooby slet sig och skrek. Sen fick jag tag i honom och s�g att han sparkat omkull en marschall och sk�llat benet.

Jag h�gg hunden i selen, drog honom nerf�r k�llartrappen, f�rbi m�nniskorna i hallen och in i duschen. Ja, ni vet ju hur glad han �r i vatten, eller hur? D�r stod jag och spolade kallt vatten p� benet i fem-tio minuter medan nyfikna festg�ster h�ngde i klasar i d�rr�ppningen. En tjej kom med pappershanddukar och en tub aloe vera, och b�rjade torka medan jag h�ll den vilt sprattlande hunden. Det var stearin l�ngt upp �ver ljumsken, in under magen, p� insidan av l�ren och p� snoppen, men v�rst av allt - p� utsidan av l�ret var p�lsen och huden helt avskalad p� en yta om kanske fyra g�nger sex centimeter. �ngest!!! Klockan halv tolv en l�rdag kv�ll.

Jag fortsatte tv�rs �ver gatan till distriktsveterin�rstationen, och hade s�dan ofantlig tur att jourveterin�ren just var inne. Hon hade jobbat arton timmar i str�ck och aldrig behandlat en s� stor br�nnskada som Scoobys, s� f�rst fick hon konsultera experterna i Uppsala per telefon, och sen skred hon till verket. Antiinflammatoriskt, sm�rtstillande, lugnande, rakning, s�rtv�tt, salva, kompresser, bandage och ytterbandage, v�tska och piller. Vi var d�r i en och en halv timme, drygt, till jourtaxa. Hon ordinerade �terbes�k i morgon f�r oml�ggning av s�ret och sedan m�ste jag boka tid p� djursjukhuset f�r uppf�ljning.

Och jag, mitt klantarsel, har ingen f�rs�kring.

Nu �r klockan tre p� natten och jag �r s� tr�tt, s� tr�tt, men v�gar inte g� och l�gga mig av r�dsla f�r att Scooby ska fnatta av sig bandaget. Han st�r bredvid min stol och fl�mtar och gr�ter, med s� stora pucklar av v�tska runt halsen att han ser ut som en brunstig groda. Tratten som jag tvingat p� honom fastnar �verallt och f�r honom att bli st�ende som fastfrusen. Det skulle vara komiskt under andra omst�ndigheter, men jag har inga problem att h�lla mig f�r skratt.

Om fem timmar r�knar mamma med att jag ska dyka upp p� loppisen d�r vi har bokat bord. Om en timme eller tv� bleknar effekten av det sm�rtstillande medlet, veterin�ren hade inte tillr�ckligt kraftiga preparat i lager. N�sta vecka �r fullbokad med jobb. Jag b�var.

� F�rra | N�sta �