2003-02-20 - Skogs�ventyr

I g�r var en av de d�r dagarna n�r vissa funktioner i hj�rnan glappade eller m�jligen var urkopplade f�r service, vad vet jag.

Vid �ttatiden p� kv�llen fann jag mig i m�rka skogen, l�ngt hemifr�n, utan vare sig v�gbeskrivningen, skoterskorna eller mobilnumret som jag beh�vde f�r att f� kontakt med skogsmaskinf�raren som jag var p� v�g till. De var kvar i hallen hemma.

V�gen hade jag ett hum om. Det var n�got om skogsbilv�g till v�nster i svackan vid sticksp�ret, f�rbi en korsning mot v�nster och sen in p� en nybruten v�g till h�ger. Det borde jag kunna hitta. Hade jag k�rt s� l�ngt s� kunde jag inte bara ge upp.

Forden k�mpade sig kilometer efter kilometer in i beckm�rkret, �ver stenbumlingar, granruskor och r�tter, och djupt d�r inne bland tr�den s�g jag pl�tsligt str�lkastarna fr�n en skogsmaskin. Men sn�n var meterdjup och jag hade bara gympadojor och jeans... N�r jag slog av motorn blev det helt svart runtomkring, och ficklampan hade p� n�got magiskt vis f�rsvunnit ur handskfacket.

Jag startade bilen igen, backade, k�rde fram och backade igen samtidigt som jag blinkade med helljuset. Ingen reaktion d�rinifr�n - maskinen fortsatte ober�rt att mumsa i sig tr�d och spotta ut stockar och kvistar.

D� kom jag p� att om det finns en sk�rdare, s� finns det h�gst troligt ocks� en skotare (som k�r fram virket) n�nstans i n�rheten. Jag kanske blinkade till fel maskin? F�rsiktigt k�rde jag fram�t l�ngs den allt kn�ligare "v�gen", men n�r jag kom till ett timmeravl�gg d�r ett stort lass ris och nedfallna g�rdsg�rds�mnen sp�rrade v�gen v�gade jag inte k�ra l�ngre. Vanligen �r skogsbilv�gar f�rsedda med en v�ndplan f�r timmerbilar men man vet aldrig vad man m�ste passera eller ta sig �ver innan man kommer dit. Ibland �r det enklare att backa tv� kilometer.

S� med stj�rnorna och ett svagt �tersken fr�n den vita sn�n som enda belysning l�mnade jag bilen med p-ljuset p� och gav mig av till fots f�r att ta reda p� vad som fanns framf�r mig. Jag beh�vde inte stappla m�nga hundra meter i m�rkret innan jag fann v�ndplatsen, och p� avst�nd h�rde jag en skogsmaskin mullra. Jag h�mtade bilen f�r att f� ljus och hoppades att den h�r skogsentrepren�ren gjort som de brukar, det vill s�ga m�rkt bilar, v�rmekojor och br�nsletankar med sitt mobilnummer. S�dan tur hade jag att det fanns ett nummer p� br�nsletanken som stod undang�md i en ficka mellan tr�den. Maskinf�raren hade just lastat och skulle komma till avl�gget inom kort.

Det �r lite sagobetonat att sitta ensam i en beckm�rk skog och v�nta p� ... ja, vad? Pl�tsligt skymtade ljus mellan tr�den, mullrandet �kade i styrka och det vassa ljudet av frusna sm�granar som kn�cktes h�rdes allt n�rmare. Ett urtidsdjur var det som vaggade fram mellan tr�den. Ett tungt, mullrande urtidsdjur som sakta men stadigt v�xte fram i synf�ltet och framkallade en liten k�re av urminne nerf�r min ryggrad. S� tornade den v�ldiga tingesten upp sig framf�r bilens motorhuv, riste till en g�ng och �vergick till ett j�mnt spinnande. En karl skuttade nerf�r stegen och pl�tsligt var det bara en stor maskin med obehagligt starka str�lkastare.

Jag utr�ttade mitt �rende, vilket inbegrep en del kl�ttrande p� b�de skotaren och sn�plogkanter, och v�nde sedan hem�t.

N�stan hemma grep jag efter telefonen i jackans mobilficka. Fickan var tom. Handen letade vidare i alla andra fickor, p� s�tet intill, ner mellan frams�tena, p� golvet. Ingen telefon. Den m�ste ha ramlat ut n�r jag kl�ttrade omkring p� skotaren. Om inte skotaren hade gjort mos av den vid det h�r laget s� hade definitivt timmerbilen som jag m�tte p� hemv�gen gjort det. Heck, jag hade kanske k�rt �ver den sj�lv! Klockan var tio p� kv�llen, jag hade mer �n sex mil tillbaka och fortfarande vare sig ficklampa eller l�mpliga skor.

Beredskapscellerna b�rjade genast jobba. Hur g�r man? �r det n�gon id� att anm�la till f�rs�kringsbolaget? Hade jag n�gra omistliga telefonnummer inprogrammerade? Kan man f� ett nytt sim-kort med samma nummer eller m�ste man byta? G�r det att prata in ett nytt meddelande p� mobilsvar fr�n en annan telefon om man inte varit f�rutseende nog att l�gga in en personlig kod? "Tyv�rr har den h�r telefonen blivit krossad av en skogsmaskin men du kan n� mig p� ett nytt nummer..."

Jag ringde maskinf�raren och bad honom leta efter de sorgliga resterna n�sta morgon n�r det ljusnade. Men se, det gjorde han inte alls. Han fann telefonen oskadd redan vid n�sta v�nda till uppl�gget. Den hade lagt sig vid sidan om hjulsp�ren och fungerade hur bra som helst.

I dag n�r jag h�mtade telefonen tyckte maskinf�raren synd om mig "som tvingats �ka s� l�ngt i on�dan". Nej, sa jag, femton mil extra �r ingenting j�mf�rt med det besv�r jag hade f�tt om telefonen hade g�tt s�nder. Det �r jag alldeles s�ker p�. Han fick tv� skraplotter som tack, f�r jag t�nkte att min tur (i oturen) kanske kunde smitta av sig.

I efterhand har jag tv� reflektioner. Det f�rsta �r att jag borde s�tta ett senilsn�re p� luren eller n�got annat fiffigt f�r att undvika en upprepning. Det andra �r att sv�rfars kommentar "du kan verkligen skriva mycket om lite" �r helt befogad. Den h�r drapan skulle kunna ers�ttas med en enda mening: "Jag tappade mobiltelefonen i skogen ig�r, men hade tur och fick tillbaka den."

� F�rra | N�sta �