2002-08-29 - �ter p� tr�den.

F�r exakt ett �r sedan b�rjade jag p� ett uppdrag som stillsamt rann ut i sanden. Vi var m�nga inblandade men ingen sa n�t om det, allra minst jag. Det var som om ... tja, alltihop slutade existera.

Hela vintern och sommaren har det gnagt mig, att det inte blev n�nting av, f�r det var ju egentligen b�de kul och viktigt. S� i m�ndags morse skickade jag ett "hall�, jag lever, vad tror ni om det h�r?" till de n�rmast inblandade. Fortfarande kompakt tystnad. I dag f�rs�kte jag ringa n�gra av dem, men det var m�ten hit och tj�nsteresor dit.

I kv�ll var jag p� Grogrund, ett lokalt mingelkalas av stora proportioner, och d�r m�tte jag en av dem som jag epostat och s�kt i dag. Det f�rsta hon sa: "T�nk, vi pratade om det d�r i torsdags f�rra veckan och undrade om du hade d�tt? - och sen n�r mejlet kom i m�ndags var vi �vertygade om att n�n m�ste ha kontaktat dig men ingen av oss k�ndes vid det."

Visst �r det ofta s� h�r i v�rlden? N�r tiden �r mogen vaknar pl�tsligt andarna till.

Trots att det har h�nt massor sedan sist s� har det p� andra plan inte h�nt n�nting alls. Bisarrt, som om det fanns tv� tidsfl�den och det ena inte r�rt sig alls medan det andra rusat. Jag tog upp tr�den precis d�r jag tappat den och ingen har hittills haft n�gra inv�ndningar mot det - trots att det g�tt ett helt �r.

� F�rra | N�sta �