kajo@diaryland
» Gästbok
» Mejl

» Arkiv
» Stängt – Kajo bor inte här längre
» Sprängkraft
» En ny bubbla
» Bekvämt vs Bra
» Presentpack


2008-04-20 - Att snöa in och bli utfryst

Jag och mamma pratade nyligen om det här med att "snöa in" på grejer, för det gör alla mammas barn, och nu visar det sig att även barnbarnen gör likadant. Om det beror på arv eller miljö må här vara osagt. Sambons släkt använder uttrycket "gräva en jättedjup grop runt" men det är samma beteende som avses: att bli jättejätteintresserad av en sak eller ett ämne och ta reda på mycket mer än vad uppgiften för stunden kräver.

Kanske har jag helt fel, men jag har fått för mig att vi som har detta beteende inte är så många? Detta kräver en poll, känner jag. Om omröstningen ser konstig ut nedan så kan du klicka här för att öppna den i nytt fönster.


Jag använder verktygslådan som liknelse när jag beskriver ett insnöat beteende.

När andra hittar en hammare så konstaterar de att den använder man att slå in eller dra ut spik med, och så lägger de den i verktygslådan.

Om vi hittar en hammare, så provar vi precis allt den går att använda till och allt den inte går att använda till. Vi har med oss den jämt och tänker på den ständigt och under den perioden blir vi odrägliga för omgivningen för just då vill vi undersöka om alla sorters problem går att lösa med en hammare.

Sen gör vi samma procedur runt mejslar, hyvlar, tänger... Som sagt, det kan tidvis vara ganska påfrestande för vår omgivning.

Styrkan i vårt beteende visar sig först långt senare. Då har vi en verktygslåda full av bra grejer som vi kan använda uppfinningsrikt eftersom vi lärt känna verktygen grundligt och inte har en massa förutfattade meningar om deras begränsningar.

Då kommer omgivningen:
– Du som vet och kan allt, (infoga valfri fråga)."
– Du som har koll, hur är det med (infoga valfritt ämne).

De menar nog inget illa med kommentaren. Kanske är den rentav avsedd som en komplimang. Men det jag "hör" underförstått är "du som alltid ska vara en sådan besserwisser..." Det är en skada jag har från skoltiden.

I skolan hade jag väldigt lätt för många ämnen. Jag gled genom högstadiet med betyg en bra bit över medel utan att läsa läxor. Jag hade det tillräckligt jobbigt socialt utan att även behöva bli stämplad som "plugghäst", så pluggade gjorde jag icke. Jag fick ändå tillräckligt bra resultat på proven för att bli misstänkt för att vara "lärarens kelgris". Båda anklagelserna är effektiva sätt att hålla en tonåring innanför normen.

I dag kallar jag mig självmant för nörd och rentav besserwisser, dels kanske för att inte bli sårad när/om omgivningen kallar mig för det, och dels för att det ger en gemenskap med andra individer som också självmant identifierat sig eller av omgivningen blivit stämplad som nörd.

För mig är det inte negativt laddat att vara nörd, men jag ser ju på amerikanska såpor att nördar är töntiga typer med tjockbottnade glasögon, fula frisyrer och tandställning. Ofta har de även konstiga läten för sig. Nördar kan aldrig bli hjältar förrän de träffar en riktigt duktig stylist, som får nörden att se ut och bete sig som en "riktig" människa under en period. Sen händer nåt som gör att nördarna inser att de innerst inne är nördiga, och så återgår de till att vara smarta, töntiga och fula.

Detta filmiska symbolspråk är så vedertaget att vi alla numera "vet" att kunskap aldrig kan komma i en snygg förpackning. Ful skådis = klok rollfigur. Snygg skådis = rollfiguren är en korkad bimbo. Det finns några undantag, typ Bond, McGywer och kanske Buffy, men de lever i orealistiska världar. I hyfsat realistiska vardagsscener är vi utlämnade till den hollywoodska tulipanarosen: snygg skådis omgjord till ful rollfigur som får vara klok ibland och snygg ibland men inte klok och snygg samtidigt. Det vore kanske att gå över gränsen, utanför normen.

Min stillsamma fråga är: varför är det fult att kunna saker? Eller förresten, att kunna saker är okej, bara man har papper på att man lärt sig dem på det officiella sättet men inte gjort något extra för att förtjäna papperet. Plugghästanklagelser kan ju i vissa fall hänga med ända till högskola och universitet. Den relevanta frågan är kanske snarare: varför är det pinsamt att försöka lära sig nya saker? Eller är det bara jag som känner ett litet obehag över att inte veta hur man dansar vals på balen eller hur man mäter glykol i bilen?

Annat som jag undrar över:

Varför är inte alla människor passionerat intresserade av allt från hur kottar kan bli stora träd till hur relationer formas? Kan det ha nåt att göra med synen på kunskapsinhämtning i samhället?

Varför är det fulare att tjäna ihop pengar på en riktigt bra affärsidé, än att vinna pengar på lotteri? Kan det också ha nåt att göra med synen på kunskap i samhället?



» Kommentera


« Förra | Nästa »







 
bara ett rosa streck