kajo@diaryland
» Gästbok
» Mejl

» Arkiv
» Stängt – Kajo bor inte här längre
» Sprängkraft
» En ny bubbla
» Bekvämt vs Bra
» Presentpack


2008-04-16 - Miljonkronorsfrågan

Björn Elmbrant skriver i Dagens Arena om hur ytlig den politiska journalistiken är i riksmedierna. Som alltid intressant och tänkvärt skrivet av Björn.

Och som alltid blir jag trött på kommentarer från folk som fastnat i "vi-och-dom"-tänkandet. DOM: sossarna. Eller DOM: borgarna. Eller DOM: politikerna. Eller DOM: journalisterna. Jag är så trött på DOM: på folk som skapar avstånd genom sina ord. Som enögt ser sin rätt att tycka precis vad som helst men inte sitt ansvar att göra själv, försöka förstå, bidra och samarbeta.

Riktigt het blir jag när folk vårdslöst slänger ordet politikerförakt omkring sig. Politikerförakt. Ett ord som är så lätt att använda, men vad står det för egentligen? Förakt för medmänniskor som satsar en stor del av sin lediga tid och sitt engagemang på att göra nåt bra för andra?

Jag frestas att göra som i skolan, att svartlista ord som vi gemensamt borde dumpa. Genom att prata om "politikerföraktet" som något som existerar och växer, så gör det det. Det är självuppfyllande.

Varför är det så få som uppfinner positivt laddade nyord?

Jag känner många politiker i regnbågens alla färger. De är alltid någons mamma, bror, syster, pappa, dotter, svärson... och de gör så gott de kan. De sitter i långa möten och läser kilovis med handlingar och pratar med folk i sin omgivning och FÖRSÖKER verkligen sätta sig in i fördelar och konsekvenser med olika förslag. De vill skapa ett tryggt, välordnat samhälle för sin familj och - hör och häpna - för folk som de aldrig ens träffat.

De kunde ju faktiskt prioritera att stanna hemma och titta på dokusåpor och plocka navelludd.

Varför är det så mycket fulare att vara politiker än exempelvis byutvecklare, fotbollstränare, diakon eller sjuksköterska?

Visst hör man talas om politiker som utnyttjat sin position - men lika ofta är det en kassör i en ideell förening eller en butik som gjort det. Inte pratar vi om "kassörsföraktet" för det? Det händer att idrottsledare kör av vägen och har ihjäl några av sina adepter, och att sjuksköterskor felbehandlar patienter så att vårdsökande blir sjukare än de var. Men inte sjutton drar vi då alla över en kam och skriver osande insändare om dessa påtagliga "bevis" för tränarföraktets och vårdarföraktets legitimitet?

Finns det någon annan grupp än politiker som det är tillåtet och rent av nödvändigt att ständigt dubbelbestraffa? (Ja, det skulle vara småbarnsmammor då.) Dubbelbestraffning är en härskarteknik som gör att folk upplever att vad de än gör och väljer så är det fel-fel-fel. Dubbelbestraffning leder så småningom till att människor ger upp, slutar engagera sig, blir passiva – och vad har vi då vunnit i samhället?

Jag startar här och nu en "Krama din politiker"-kampanj. Om du inte känner någon politiker att krama så är det hög tid att du lär känna en, för din egen och din familjs framtid, för demokratins och samhällets skull.

Jag tror inte att vi har för många politiker. Jag tror att vi har alldeles för få. Varje medborgare borde sitta i en beslutande församling en period. Vi har ju skolplikt, av goda skäl. Kanske borde vi införa beslutsplikt?

Författaren Katarina Mazetti (ja hon med grabben i graven bredvid) skrev i en krönika i Ordfront Magasin 3/2001:
"Detta är då miljonkronorsfrågan: Om ni inte vill ha politiker, vad vill ni då ha istället? För beslut måste ju fattas, om ni vill ha vägbelysning och domstolar och grundskola och allt det där. Vem tycker ni ska bestämma hur allt ska vara?"



» Kommentera


« Förra | Nästa »







 
bara ett rosa streck