kajo@diaryland
» Gästbok
» Mejl

» Arkiv
» Stängt – Kajo bor inte här längre
» Sprängkraft
» En ny bubbla
» Bekvämt vs Bra
» Presentpack


2008-04-04 - Ätandets åldrar

När katterna var unga för sisådär 15 år sedan drev mamma lanthandel och jag köpte kattmat i halvgross: 4 brickor med 12 burkar á 800 gram, totalt 40 kilo i taget... Dessutom hade katterna fri tillgång till torrfoder som jag köpte i 2-kilospåsar. Jag hade ett helt köksskåp avsatt för lagret. Det gick så långt att jag började kalla husdjuren för kitekatter. Ni får gissa anledningen själv.

På den tiden var det bara bullar i sås som gällde. Bitar i gelé och färs var äckligt.

Sen har katternas matvanor gradvis förändrats. När de kom nånstans kring tioårsåldern var det slutgiltigt stopp för de stora 800-gramsburkarna. Kvaliteten försämras snabbt när burken är öppnad. Två-tre portioner kunde de äta, resten fick jag ge till hunden. Torrfoder intresserade dem inte heller nämnvärt, och samma problem uppstod där: med stora förpackningar försämras kvaliteten snabbt.

Långt innan dess hade alltså 400-gramsburkar med bitar i sås börjat torna upp sig i skafferiet. En dag började de små fyrfota skurkarna plötsligt slicka av såsen och lämna resten att torka, varvid de efter någon timme kunde visa mig de förtorkade bitarna och harmset fråga om jag försökte mörda dem med oätlig mat?

I den snabbt avklarade tredje fasen var kattmatsskafferiet fyllt av 400-gramsburkar med färs istället och jag trodde att allt var frid och fröjd... men det dröjde förstås inte länge innan de vanligaste märkena och smakerna inte längre dög och Den Stora "Prova-Ny-Kattmat"-karusellen startade. Under fas fyra provade vi oss igenom i princip alla fabrikat av burkmat på butikshyllan. Utbudet hos den ordinarie kattmatsleverantören räckte inte länge för att ge tillräcklig variation åt de små finsmakarna, så jag började handla efter rullande schema: Coop, Ica, Hemköp och ÖoB, kassvis, och sedan fördela ut en eller högst två 400-gramsburkar av varje märke och smak.

Jag har med åren blivit en medveten konsument och vill ju helst köpa svenskt och i miljövänliga förpackningar (det vill säga inte metallkonserv), men det är katternas smak som styr och jag kan inte acceptera hur mycket spill som helst.

Sen uppstod samma fenomen som med 800-gramsburkarna. Katterna åt allt mindre portioner per mål och högst 2-3 ur samma 400-gramsburk, resten fick jag ge till hunden.

Portionspåsarna på 100 gram gjorde sitt definitiva intåg i bassortimentet. Påsarna innehåller småbitar i sås eller gelé, tillräckligt små för att katterna skulle äta dem. En tid... Så småningom fann jag mig stå och mosa även småbitarna med gaffel så att marodörerna inte bara skulle kunna äta sås. Det funkade så där när det var jag som serverade, men sämre för sambon som inte hade tålamod att veva runt med gaffeln så länge som krävdes... Dessutom visade det sig då att exempelvis Friskies bullar är så hårda att de näppeligen låter sig mosas. Vad sjutton har de i dem, cement?

På ÖoB hittade jag 100-gramsdosor med paté till överkomligt pris och såvitt jag förstår även svensktillverkad (Sjöbogårdens). Varvat med "handmosade" portionspåsar, enstaka 400-gramsburkar med färs och sporadiska tonfisk- och köttfärsorgier accepterade katterna matsedeln i nästan två år.

Sen dög inte det heller.

Mina katter är nu 15 och 16 år och väger knappt 3 respektive 3,3 kilo. Den ena har klena njurar och den andra har besvär med levern. Det finns absout inget hull att ta av så om de inte äter på en hel dag blir jag orolig. Matstrejk i två dagar stressar mig.

En kattmatsrådgivare som jag pratade med för många år sedan förklarade att katternas näringsupptag blir sämre efter cirka 7-årsåldern. Därför är gamla katter ofta inte feta utan magra. Ända sedan dess har jag letat extra näringsrika senior-foder i specialaffärer och hos veterinärer. Det funkar sådär, katterna tröttnar lika snabbt på den maten som på andra sorter och utbudet är begränsat.

Till saken hör att katterna numera är nästan tandlösa och alltså inte är särskilt förtjusta i torrfoder längre. Mer än hälften av all seniormat är torrfoder.

Den ohemult dyra bra-för-njurarna-och-levern-dieten på burk som jag köpte hos veterinären ville de inte ha alls. Detta dilemma diskuterade jag med en specialmatsförsäljare som jag tyckte hade en klok ståndpunkt: "När man blir så gammal, vad är då viktigast, att man äter och njuter av maten, eller att man väljer mat som kanske kan förlänga livet men som man inte äter...?"

Det tror jag är en rimlig fråga inte bara för gamla katter utan också för gamla människor. Vad ska man ha de sista månaderna eller åren till om man inte kan eller får njuta av mat? Halvdöv, halvblind, halvinvalid - vilka glädjeämnen i vardagen återstår då? Mat, värme och sällskap, skulle jag gissa.

Andra som också haft gamla, magra och extremkräsna katter tipsade om sina sätt att hantera det. Pappa fiskade gädda och mört åt Charlie. Svärmor kokade torsk åt Smirre. Jag övervägde ett tag att börja koka kattmat själv men heck, jag förmår/orkar/vill ju inte ens laga mat åt mig själv...? Att försöka göra om sig själv till att bli matlagningsintresserad känns som ett rätt stort livsprojekt. Även om det säkert skulle komma en del gott ur det... ;-)

Vid katternas senaste matstrejk funkade det under några dagar att lägga tyngden på tonfisk-flingor. Sen snubbade de tonfisken också... Tonfisk är ju dessutom bantarmat så det var i vilket fall ingen långsiktig lösning.

Nu förstår jag plötsligt varför det finns yttepyttesmå konservburkar med "lyxmat" på katthyllan. De heter saker som Casserole, Double Pleasure, Sauce Selection och Mousse Selection. Har ni kollat priserna? Shebas kycklingfilé för katter kostar 140 kronor kilot... Det vägrar jag betala. Men de där mousse- och pleasure-burkarna kostar "bara" 55 kronor kilot, så dem har jag burit hem i fyra olika smaker vardera åt testpanelen.

Än så länge har inte jycken fått smaka någon mousse alls, däremot en liten rest halvtorkad pleasure, och jag förstår ju att det bara är en tidsfråga innan de fyra mousse-smakerna också blir urtråkiga ...

... och det var då jag fick min idé!

*trallar*: "Jag ska moussa hela världen lilla mamma..."

På en krok intill micron hänger nu en nyinköpt stavmixer speciellt och endast avsedd för kattmat. (Matchningsfantomen gläder sig stillsamt åt att staven visade sig vara vit och blå i samma nyanser som köket...)

Första provkörningen resulterade förstås i att jag sprätte kattmat i ögat på mig själv och på köksfönstret, så nu har jag tillverkat ett enkelt stänkskydd genom att göra hål i locket till en tom smörbytta. Jag häller kattmaten direkt i matskålen, lägger på smörlocket, stoppar ned mixern och en minut senare har kissarna mousse - nåja, puré då - på vilken kattmatssort som helst. Sen spolar jag enkelt av mixern under kranen.

Jag har en känsla av att den där hundringen jag betalade för mixern kommer att vara insparad ganska snabbt - och jag inbillar mig att katterna får lättare att ta upp näringen nu när maten är puread.

Kattmatslagret upptar numera inte mer än en del av en hylla i skafferiet, trots att där alltid finns minst ett tiotal smaker. Mousse-burkarna är ny lägstanivå, de innehåller bara 85 gram och en sån burk är tillräcklig för båda två. Det blir till och med lite över till mellanmål.

Jag har ingen uppfattning om hur mycket jag betalade per månad på den tiden jag bar hem 40 kilo i taget och kissarna glupade i sig som småtigrar. Jag vet inte hur mycket jag betalar per månad nu heller. Men jag har en känsla av att det kan röra sig om ungefär samma summor. Kilopriserna är hysteriskt mycket högre, i snitt tre gånger tror jag, men konsumtionen har sjunkit betydligt. Kattmatsfabrikanternas nya satsningar på mindre förpackningar är kanske både ett sätt att möta kundernas efterfrågan och att hålla samma intäkt oavsett kattens ålder...?

Ur jyckens perspektiv är de stora burkarna och portionspåsarna att föredra. Storburk för att då blir det över till honom, och påse för att de är svåra att tömma och alltså blir ett litet uppdrag åt honom. Jag lämnar avsiktligt lite kvar, klipper upp långsidan och låter honom städa. Då har han kul en stund och jag slipper illaluktande sopor. Patédosorna är också roliga, de har ett folielock som man kan "lägga på" och nypa fast med dragörat så att han får jobba lite för att komma åt godiset därinne. De minsta metallburkarna vågar jag inte ge honom; när man drar upp locket med en ring så skapas en vass kant runt insidan av öppningen och den tror jag att han kan skära tungan på.

Rå köttfärs är prismässigt snart i samma spann som den mat katterna äter i dag, åtminstone vid extrapris, men det är deras absoluta favoritmat. Rå köttfärs spar jag som sporadisk festmat intill den dag den är enda möjligheten att få dem att äta. Då vet jag också att det inte är långt kvar.

Men innan den dagen hoppas jag att jag hunnit köra slut på många mixerstavar. :-)

I morse meddelade jag yrvaket till A att han skulle komma ihåg att använda "skvättfräsen" när han gav katterna mat. Det uttrycket har potential att bli ett permanent inslag i vår familjevokabulär.



» Kommentera


« Förra | Nästa »







 
bara ett rosa streck