2008-03-30 - H�g och l�g

Att jag inte skriver h�r s� ofta nu beror inte p� att jag �r l�g, utan p� att jag �r h�g. Jag lever intensivt och planerar med l�ng horisont (n�rmare best�mt �r 2028 - jag planerar att g� i pension vid 58...).

Jag inbillar mig att jag med "sj�lvmedicinering" och mina n�rmaste som samtalsst�d och omt�nksamma �vervakare ska h�lla aktiviteten p� en niv� som inte sliter f�r h�rt p� kroppen. Sj�lvmedicinering ska utl�sas: ordnad dygnsrytm, fasta mat- och sovtider med frukost, tv� m�l lagad mat och nyttiga mellanm�l, dagliga l�ngpromenader, kosttillskott i form av vitaminer/mineraler/sp�r�mnen och vegetabilisk omega 3-olja samt begr�nsat intag av centralstimulerande �mnen som te/kaffe och socker. Och just ja, ingen dator mellan kl 23 och 08 men dispens kan beviljas efter s�rskild ans�kan...

Vi f�r v�l se hur l�ngt det r�cker. Det �r tre m�nader sedan jag b�rjade gasa och jag sover fortfarande p� n�tterna. Det �r ett bra tecken.

Min honungsf�lla �r information. En naturlig nyfikenhet har drivits upp till en yrkesskada. Jag konsumerar m�ngder av information och processar st�ndigt intryck till uttryck: vindlande filosofiska utl�ggningar bearbetas till konkreta �tg�rdsf�rslag och utvecklingsstrategier p� papper.

Min drivkraft �r att f�rst� och f�rklara. Jag �lskar att ta reda p� hur saker fungerar och l�ra ut det till andra. Jag f�renklar det som �r sv�rt och komplicerar det som vid f�rsta intrycket f�refaller enkelt. Jag ger fler och annorlunda perspektiv. Jag ser sammanhang och likheter d�r andra inte g�r det. Jag g�r vilda och l�ngs�kta liknelser som ofta g�r hem, ibland inte.

N�r jag �r upp�t �r jag extrovert och min tid �r uppbokad. Jag �r fylld av id�er, sprudlande optimism och d�dkraft. Jag har m�ngder av utv�rderingar och gulliga brev, kort, fax och mejl d�r folk kommenterar och tackar f�r min entusiasm och mitt engagemang.

Det d�r glittret och tempot �r visst attraktivt, f�r jag har under �ren som f�retagare tackat nej till flera toppjobb med m�nadsl�ner som jag bara kan dr�mma om som egen f�retagare. Min drivkraft �r varken pengar eller position. Jag vill inte k�nna mig inst�ngd, inte tvingad att st�ndigt prestera, inte kl�mmas mellan ledning och underlydande i stelbenta, hierarkiska organisationer. Jag vill vara fri att g� min egen v�g, f�lja min egen agenda och v�lja vilka jag sl�r f�lje med. Jag vill jobba med m�nniskor, inte �t. Jag vill vara en kugge i maskineriet men inte en bricka i spelet.

I botten av mitt v�nliga avb�jande ligger v�l ocks� en stark r�dsla att den som fallit f�r min glittrande ljusa sida inte ska kunna f�rst� och acceptera min andra sida, den gr� eller m�rka.

N�r jag �r ner�t blir jag introvert, passiv och tr�g. Jag �r tr�tt och uppgiven, vill inget mer �n att f� vara i fred och skrota runt i slafsiga mysbyxor. (Det vore n�got det, om operativa chefen vid Offentliga Myndigheten eller Storf�retaget AB l�ste in sig p� kontoret if�rd mysbyxor med nallen under armen och v�grade svara i telefon...). Till�ts det p�g� en l�ngre tid s� blir jag nedst�md. Utan intervention fr�n omgivningen f�ljer depression. D� ifr�gas�tter jag mitt eget kunnande och mina "verkliga" syften med allt som jag tidigare glatt �gnat tid �t. Jag drar upp varje litet felsteg jag beg�tt i hela mitt liv och v�ltrar mig i skuld- och otillr�cklighetsk�nslor. Jag g�mmer mig i halvdunklet gr�tmild med r�da �gon, tappar tron p� hela m�nskligheten och ser ingen �nde eller l�sning p� vare sig min egen eller v�rldens mis�r. Jag st�nger av alla yttre intryck eftersom nyheternas katastrofbilder tr�ffar mig som slag och varje v�lvilligt litet r�d k�nns som ett ton att b�ra p� mina axlar. Tanken p� att g� till aff�ren och k�pa tv� liter mj�lk f�r mig att k�nna �ngest; att kliva ur s�ngen, duscha och borsta t�nderna �r som en dagsetapp i ett �kenmaraton. Jag hoppar h�gt och slutar andas n�r telefonen eller d�rrklockan ringer. Jag �r, men knappt m�nniska.

F�rr kunde jag bli torr i munnen av den d�r beskrivningen. Jag f�rstod inte mekanismerna bakom min pendling och k�nde svindel n�r minnesbilderna fr�n depressionen kom �ver mig. Minnena �ppnade sig som ett h�l genom tiden, och jag k�nde depressionen lura som ett gr�tt odjur redo att sluka mig igen om jag bara r�kade kliva utanf�r en synnerligen otydlig och smal stig.

Men s� �r det ju, att om man lever n�ra ett odjur s� l�r man sig s� sm�ningom hur l�ngt dess kedja r�cker. Det man kan se och s�tta ord p� blir mindre skr�mmande �n det som man n�stan bara anar. I dag �r jag i en annan situation, i ljuset. Nu m�ste jag mest akta mig f�r att bli �vermodig, snubbla och rutscha tillbaka.

I v�ntar-p�-att-bli-l�st-bokhyllan har jag nyss st�llt in "Duktighetssyndromet", "S�kerhet p� g�teborgska", "Mahatma!" och "Clas Ohlson - fr�n f�boden till b�rsen". Bland andra...

Det �r ytterligare ett tecken p� att jag gasar. Bokpaketen trillar in i strid str�m.

Kanske verkar de fyra titlarna ovan random, slumpvisa. Det �r de inte.

I helgen har jag dessutom tittat p� tre noga utvalda TV-program. Jag tittar s�llan p� TV, och n�r jag v�ljer att g�ra det s� �r det ren underh�llning (oftast amerikansk l�ngsfilmskomedi) eller rena faktaprogram (vanligen svenskproducerade dokument�rer).

De tre programmen var:

F�r mig h�nger alla de h�r b�ckerna och programmen ihop p� ett logiskt s�tt... Inte? Jo, nu k�nner jag mig lite som Fem myror-Brasse i "vem ska bort", fast tv�rtom. Ingen ska bort men det g�r att l�gga till fler. Ser du varf�r och vilka?

Nu �r det l�ggdags och slut p� datortid s� den sp�nnande uppl�sningen l�ter v�nta p� sig, oklart hur l�nge.

� F�rra | N�sta �