kajo@diaryland
» Gästbok
» Mejl

» Arkiv
» Stängt – Kajo bor inte här längre
» Sprängkraft
» En ny bubbla
» Bekvämt vs Bra
» Presentpack


2008-03-30 - Hög och låg

Att jag inte skriver här så ofta nu beror inte på att jag är låg, utan på att jag är hög. Jag lever intensivt och planerar med lång horisont (närmare bestämt år 2028 - jag planerar att gå i pension vid 58...).

Jag inbillar mig att jag med "självmedicinering" och mina närmaste som samtalsstöd och omtänksamma övervakare ska hålla aktiviteten på en nivå som inte sliter för hårt på kroppen. Självmedicinering ska utläsas: ordnad dygnsrytm, fasta mat- och sovtider med frukost, två mål lagad mat och nyttiga mellanmål, dagliga långpromenader, kosttillskott i form av vitaminer/mineraler/spårämnen och vegetabilisk omega 3-olja samt begränsat intag av centralstimulerande ämnen som te/kaffe och socker. Och just ja, ingen dator mellan kl 23 och 08 men dispens kan beviljas efter särskild ansökan...

Vi får väl se hur långt det räcker. Det är tre månader sedan jag började gasa och jag sover fortfarande på nätterna. Det är ett bra tecken.

Min honungsfälla är information. En naturlig nyfikenhet har drivits upp till en yrkesskada. Jag konsumerar mängder av information och processar ständigt intryck till uttryck: vindlande filosofiska utläggningar bearbetas till konkreta åtgärdsförslag och utvecklingsstrategier på papper.

Min drivkraft är att förstå och förklara. Jag älskar att ta reda på hur saker fungerar och lära ut det till andra. Jag förenklar det som är svårt och komplicerar det som vid första intrycket förefaller enkelt. Jag ger fler och annorlunda perspektiv. Jag ser sammanhang och likheter där andra inte gör det. Jag gör vilda och långsökta liknelser som ofta går hem, ibland inte.

När jag är uppåt är jag extrovert och min tid är uppbokad. Jag är fylld av idéer, sprudlande optimism och dådkraft. Jag har mängder av utvärderingar och gulliga brev, kort, fax och mejl där folk kommenterar och tackar för min entusiasm och mitt engagemang.

Det där glittret och tempot är visst attraktivt, för jag har under åren som företagare tackat nej till flera toppjobb med månadslöner som jag bara kan drömma om som egen företagare. Min drivkraft är varken pengar eller position. Jag vill inte känna mig instängd, inte tvingad att ständigt prestera, inte klämmas mellan ledning och underlydande i stelbenta, hierarkiska organisationer. Jag vill vara fri att gå min egen väg, följa min egen agenda och välja vilka jag slår följe med. Jag vill jobba med människor, inte åt. Jag vill vara en kugge i maskineriet men inte en bricka i spelet.

I botten av mitt vänliga avböjande ligger väl också en stark rädsla att den som fallit för min glittrande ljusa sida inte ska kunna förstå och acceptera min andra sida, den grå eller mörka.

När jag är neråt blir jag introvert, passiv och trög. Jag är trött och uppgiven, vill inget mer än att få vara i fred och skrota runt i slafsiga mysbyxor. (Det vore något det, om operativa chefen vid Offentliga Myndigheten eller Storföretaget AB låste in sig på kontoret iförd mysbyxor med nallen under armen och vägrade svara i telefon...). Tillåts det pågå en längre tid så blir jag nedstämd. Utan intervention från omgivningen följer depression. Då ifrågasätter jag mitt eget kunnande och mina "verkliga" syften med allt som jag tidigare glatt ägnat tid åt. Jag drar upp varje litet felsteg jag begått i hela mitt liv och vältrar mig i skuld- och otillräcklighetskänslor. Jag gömmer mig i halvdunklet gråtmild med röda ögon, tappar tron på hela mänskligheten och ser ingen ände eller lösning på vare sig min egen eller världens misär. Jag stänger av alla yttre intryck eftersom nyheternas katastrofbilder träffar mig som slag och varje välvilligt litet råd känns som ett ton att bära på mina axlar. Tanken på att gå till affären och köpa två liter mjölk får mig att känna ångest; att kliva ur sängen, duscha och borsta tänderna är som en dagsetapp i ett ökenmaraton. Jag hoppar högt och slutar andas när telefonen eller dörrklockan ringer. Jag är, men knappt människa.

Förr kunde jag bli torr i munnen av den där beskrivningen. Jag förstod inte mekanismerna bakom min pendling och kände svindel när minnesbilderna från depressionen kom över mig. Minnena öppnade sig som ett hål genom tiden, och jag kände depressionen lura som ett grått odjur redo att sluka mig igen om jag bara råkade kliva utanför en synnerligen otydlig och smal stig.

Men så är det ju, att om man lever nära ett odjur så lär man sig så småningom hur långt dess kedja räcker. Det man kan se och sätta ord på blir mindre skrämmande än det som man nästan bara anar. I dag är jag i en annan situation, i ljuset. Nu måste jag mest akta mig för att bli övermodig, snubbla och rutscha tillbaka.

I väntar-på-att-bli-läst-bokhyllan har jag nyss ställt in "Duktighetssyndromet", "Säkerhet på göteborgska", "Mahatma!" och "Clas Ohlson - från fäboden till börsen". Bland andra...

Det är ytterligare ett tecken på att jag gasar. Bokpaketen trillar in i strid ström.

Kanske verkar de fyra titlarna ovan random, slumpvisa. Det är de inte.

I helgen har jag dessutom tittat på tre noga utvalda TV-program. Jag tittar sällan på TV, och när jag väljer att göra det så är det ren underhållning (oftast amerikansk långsfilmskomedi) eller rena faktaprogram (vanligen svenskproducerade dokumentärer).

De tre programmen var:

  • SVT 2, Vetenskapens värld: "Ensam och avstängd från allt"

  • TV4, Kalla fakta: Vård av unga tjejer som har ett självskadebeteende

  • SVT 1, Utbildningsradion, UR: "Skola för smarta: Talangjakt"
  • För mig hänger alla de här böckerna och programmen ihop på ett logiskt sätt... Inte? Jo, nu känner jag mig lite som Fem myror-Brasse i "vem ska bort", fast tvärtom. Ingen ska bort men det går att lägga till fler. Ser du varför och vilka?

    Nu är det läggdags och slut på datortid så den spännande upplösningen låter vänta på sig, oklart hur länge.



    » Kommentera


    « Förra | Nästa »







     
    bara ett rosa streck