kajo@diaryland
» Gästbok
» Mejl

» Arkiv
» Stängt – Kajo bor inte här längre
» Sprängkraft
» En ny bubbla
» Bekvämt vs Bra
» Presentpack


2008-02-07 - Självrannsakan

K och mams bor på samma gård. Jag och K har olika uppfattningar om hur man lämpligen snöröjer en fastighet. K äger fastigheten tillsammans med sin sambo och jag har ingen talan, men det hindrar förstås inte en storasyster (jag) från att ha åsikter och komma med anvisningar om "hur saker bör göras" och andra "goda råd" vare sig lillasyster (K) vill ha dem eller inte.

Sist jag hälsade på mams hade snöfrågan nått alarmerande höjder på min skala, men K var inte hemma så hon klarade sig helskinnad.

Några dagar senare ringde hon mig i ett helt annat ärende och då yppade sig ett tillfälle att ge henne ett rejält tjuvnyp om snön - vilket jag gjorde med klassiska och erkänt verksamma ingredienser: skuldbeläggning, mästrande tonfall och möjligen ett eller annat förtäckt hot. K blev sur och kränkt, av förklarliga skäl.

Grejen var nu att jag också var sur och ledsen. Omotiverat sur i relation till sakfrågan, det vill säga snön, och extra omotiverat med tanke på att det var jag som hade plockat poäng på K.

Känslor är bra på det sättet, de säger till när något är på tok, och är de omotiverat starka så kan man ge sig sjutton på att där finns ett par gravade hundar (fritt efter El Sayed).

För mig återstår i ett sådant läge bara att börja gräva. Innan den verkliga sakfrågan är utredd kommer jag ändå inte att kunna göra något annat helhjärtat och med den kvalitet som jag kräver av mig själv.

I stormen tänker jag bäst med verktyg: papper och penna eller tangentbord, så att jag kan se och flytta runt delar och strukturera dem. Det slår mig just nu att det är helt olikt mitt idéutvecklande som helst sker i varmvatten (i duschen eller diskbaljan) eller vid hundpromenader.

Nu ryckte jag i alla fall åt mig tangentbordet och knattrade frenetiskt ihop långa ordkedjor tills inga fler ord propsade på att få komma ut. Sen läste jag vad jag skrivit med pusselläggar- och "struktur-ögon". Det visade sig finnas inte mindre än fyra källor till mina känslor.

1. Mams har ett hyresförhållande till K. Jag reagerar ibland på saker i deras relation som jag skulle göra om det rörde mig och jag var hyresgäst eller hyresvärd åt någon. Ja, ni ser ju själva... Jag nöjer mig med att konstatera och ta till mig faktum att jag inte är mams eller K.

2. Jag förvarar en massa skrymmande grejer hos K och detta snikande är mig en ständig källa till dåligt samvete. "Jag ska ta itu med det där bara (infoga valfri undanflykt)." Dåligt samvete kan nog få en att göra konstiga saker och känna irrationella känslor.

3. Snön vore i vägen om jag skulle vilja komma åt mina grejer, men 1) det vill jag inte och 2) den dagen kan jag lösa problemet själv. Det är ju inte så att det utgått nåt förbud mot snöröjning och 3) *host* historiskt har det ju inte varit särskilt mycket aktivitet på min "administrera grejer"-front.

4. Det figurerar en släpvagn i historien också. K, mams och jag äger den tillsammans. Just vid det aktuella tillfället var den insnöad och jag blev sur över att den inte var tillgänglig ifall jag skulle ha velat använda den. Men 1) jag hade inte behov av den och 2) vi har aldrig bestämt vilka regler som gäller så jag kan knappast anföra några principiella rättigheter angående tillgängligheten.

Med facit i handen är min irritation över snön obefogad. Den grundar sig på mina gamla uppfattningar om hur jag skulle göra om det vore min fastighet och en massa lösa "om" och "utifall". Jag har haft ont av det och jag har makten att göra något åt det. Case closed.

*viftar med vit flagg* Förlåt, K!

(Men jag vill i alla fall att vi pratar ihop oss om regler för släpvagnen... För säkerhets skull. :-)



» Kommentera


« Förra | Nästa »







 
bara ett rosa streck