2007-12-12 - D�ligt hum�r

Hej och v�lkommen till veckans avsnitt av fr�geprogrammet "Hur g�r ni andra?". �mnet �r d�ligt hum�r.

Jag �r oftast p� bra hum�r, bubblar av ov�sentligt prat och f�rs�ker vara sn�ll, trevlig och hj�lpsam.

Om jag �r p� d�ligt hum�r s� beror det vanligen p� att jag �r hungrig och inte har m�rkt eller hunnit g�ra n�got �t det. Det kan ocks� intr�ffa n�r jag �r stressad, nyvaken eller tr�tt och av den anledningen fumlar, sparkar t�n i en tr�skel eller r�kar ha s�nder n�got. Ibland beror det p� jobbet; n�gon person som jag tycker �r dum eller or�ttvis.

Vid det h�r laget har jag l�rt mig att jag �r som en �ppen bok, inget pokerface alls. Det syns vad jag tycker och k�nner. N�stan aldrig �r det personerna som �r i n�rheten av min hum�rsv�ngning som �r orsaken till den. Om jag �r p� d�ligt hum�r s� s�ger jag det direkt, och jag �r ocks� noga med att tala om anledningen. Vill jag bli bem�tt p� n�got s�rskilt s�tt s� s�ger jag det ocks�: krama mig, l�t mig vakna till i lugn och ro, ber�tta n�t kul ist�llet.

Det fungerar bra.

H�romdagen r�kade jag ut f�r en annan strategi. Jag uppfattade starka negativa vibrationer fr�n en person i omgivningen. Nyss hade personen varit som vanligt, p� bra hum�r. Nu pyrde negativitet ut som ett stort svart moln utan att personen sa eller gjorde n�got. Ofta kan man ju m�rka irritation p� l�ngt h�ll, n�r man h�r uppretade ramsor eller ser h�rda, ryckiga r�relser. Men det h�r var en annan typ. Tyst, �terh�llet, iskallt. Mycket obehagligt.

S� jag fr�gade allts� v�nligt: "�r du p� d�ligt hum�r?" och fick svaret "Jag har �ska i huvudet". Efter att ha grunnat lite p� det m�ste jag fr�ga: "vad beror det p�?" och fick svaret "vet inte".

Isande tystnad.

En stund senare fr�gade jag: "�r "vet inte" en artig omskrivning f�r att du �r irriterad p� mig?" och fick svaret "nej".

Inte s�rskilt utt�mmande. Inte s�rskilt �vertygande. Molnet var fortfarande kompakt svart.

I det l�get kan jag inte bara rycka p� axlarna och obekymrat t�nka att det g�r v�l �ver, det har inget med mig att g�ra. Jag blir obekv�m och b�rjar tyst f�r mig sj�lv g� igenom allt jag sagt och gjort f�r att f�rs�ka hitta n�gon ledtr�d, men nu hittade jag inget graverande. Den isande tystnaden bestod, f�rs�k till sk�mt och sm�prat f�ll platt. D� hispar jag upp mig till oanade niv�er. Jag vill fly men tror att det g�r saken v�rre. S� jag sitter kvar men vet inte �t vilket h�ll jag ska titta eller vad jag ska s�ga. Ist�llet unders�ker jag ing�ende n�gon liten grej som r�kar finnas i n�rheten eller skuvar runt matrester p� tallriken. V�ntar utan resultat p� att det svarta molnet ska visa n�gra tecken till att l�tta. Jag k�nner mig s�rad, ledsen, f�rvirrad och o�lskad. Vad har jag gjort f�r fel f�r att hamna i kylan s� h�r?

F�rr hade jag v�l l�tit det stanna d�r, men inte l�ngre. Efter en stund hade jag samlat mig f�r att i lugn (men okej, kanske aningen f�rebr�ende d�... ;-) ton leverera f�ljande utsaga:

"Jag s�ger till n�r jag �r p� d�ligt hum�r och vad det beror p�, men det g�r inte du. F�rst m�ste jag gissa mig till om det �r s� och sedan f�r jag ingen f�rklaring. Det tycker jag �r or�ttvist och det g�r mig olycklig. Jag vet inte hur jag ska bete mig, om jag ska g� undan, vara tyst eller f�rs�ka sk�mta och prata som vanligt."

Svaret blev ov�ntat. "Jag vet inte hur man ska g�ra n�r man �r p� d�ligt hum�r. Du kan v�l krama mig?"

En helt legitim beg�ran, tidigare. Men nu var jag sj�lv s� p�verkad av negativa k�nslor att jag inte hade n�gon st�rre lust. Huvudet fattade att det var dags att vara tr�stare men hj�rtat var fortfarande litet och olyckligt. Det tog en stund innan jag var redo att v�xla mellan rollerna och d� var tillf�llet f�rbi.

Det sk�ms jag lite �ver nu. Sm�aktigt, k�nns det. N�sta g�ng n�n ber om en kram tror jag kanske att jag ska leverera f�rst och t�nka sen.

Och nu, �ver till l�sarpanelens erfarenheter... hur g�r ni?

� F�rra | N�sta �