kajo@diaryland
» Gästbok
» Mejl

» Arkiv
» Stängt – Kajo bor inte här längre
» Sprängkraft
» En ny bubbla
» Bekvämt vs Bra
» Presentpack


2006-10-15 - Två decennier senare

Hmm, just nu ser min dagbok mycket märklig ut... nåja, jag har inte tid att felsöka. Om jag väntar kanske det går till sig själv. Det är väl den amerikanska servern som krånglar.

Jag har nåt annat som jag vill berätta.

På sistone har jag jobbat intensivt med en sak som handlar om skolans samspel med samhället, och av någon oklar anledning skakade det liv i ett gammalt minne.

När jag gick i högstadiet fanns det en fritidsledare på skolan. Hon hette Birgitta och chefade över uppehållsrummet, men ledde också en del fria aktiviteter (fritt valt arbete?), däribland några oljemålningskurser. Jag ritade för jämnan på den tiden.

En gång satt jag i uppehållsrummet med några pyttesmå färgburkar från ett sånt där "paint-by-numbers"-set och målade ett litet landskap på en kartongbit, baksidan av ett Kelloggspaket. Det var pilligt så jag använde en knappnål till de minsta detaljerna.

Birgitta kom förbi och sa genast att den där målningen ville hon köpa. "Du får den" sa jag förvånat, men Birgitta stod på sig. Nej, hon ville köpa den. Tio kronor bjudet, hon plockade upp en tia ur fickan och lade sedeln på bordet intill mig.

Birgitta fick som hon ville, trots att jag tyckte att det var genant. Fy vilket överpris för ett taffligt måleri på baksidan av ett flingpaket... Men jag var inte mer nödbedd än att jag raskt investerade slanten i en kokosboll. Medan jag mumsade på den undrade jag vad i all världen hon skulle med den lilla målningen till.

Birgitta stannade upp och tittade rakt på mig när hon svarade. "En dag när du blir berömd så kan jag visa upp den och säga "det visste jag tidigt att det skulle bli nåt av den tjejen".

Ja, det var ju alldeles knasigt, bara att skratta åt, men episoden bet sig fast i huvudet på en 13-åring med taskig självkänsla. En vuxen människa, en som inte var mamma och inte var lärare, trodde på mig. Märkvärdigt.

Jag har inte sett henne sedan jag gick ut högstadiet, och inte blev jag berömd heller, men just i dag känns hon av någon anledning väldigt nära. Jag slog in hennes namn på hitta.se och såg att hon fortfarande bor kvar.

Raskt plockade jag fram ett vykort (som jag gjort själv) och rafsade ner följande:

"Hej Birgitta!
(En händelse) fick mig att tänka på min egen skoltid och vilka personer som gjort intryck som goda förebilder. Där finns du! Du trodde på mig i en tid när jag inte gjorde det själv och det betydde något, det minns jag än. Kram! /K"

Sedan insåg jag att hon förstås inte minns vem jag är, och krafsade ner en parentes (CSK 83-86).

1986. Det är 20 år sedan. Någon kommer att bli väldigt förvånad... Jag log och satte på ett rött frimärke. Jag ska posta det i kväll när jag går ut med Scoobs.



» Kommentera


« Förra | Nästa »







 
bara ett rosa streck