2004-10-25 - En tung historia, del 1

F�r ett �r sedan skrev jag en text om depressioner. Det var ingen slump att jag gjorde det just d�, under den m�rkaste h�sten. Det �r n�mligen den tiden, den h�r tiden, p� �ret som jag brukar kl�ttra s� h�gt p� ork-stegen att jag sl�r huvudet i taket.

Vissa �r blir det bara en l�tt sm�ll, s� pass att jag uppt�cker att stegpinnarna tagit slut och att det �r dags att kl�ttra ner igen. Det �r alltid enklare att g� upp �n ner, det vet alla som kl�ttrat p� stegar.

Andra �r kommer jag upp med s�dan fart att sm�llen f�r mig att se stj�rnor.

Tv� g�nger har jag tappat balansen och fallit handl�st genom ett svart h�l ner i ett parallellt universum.

I det parallella universumet finns ingen gl�dje, ingen humor. Det �r ett gr�tt landskap, ingenting v�xer d�r. Gravitationen �r tiofaldig den vi k�nner i det h�r livet; armar och ben �r som blys�nken. H�r h�rskar uppgivenheten och den namnl�sa sorgen. T�rarna gl�nser st�ndigt i �gonvr�n, gr�ten v�rker i strupen.

Det parallella universumet �r en glasbubbla i den vanliga v�rlden. Utanf�r glaset hastar m�nniskor f�rbi i sin vanliga fart, mitt i vardagens alla bestyr. De ser inte bubblan.

Med uppb�dande av sina sista krafter kan man fysiskt tr�nga igenom glaset ett �gonblick, tillr�ckligt f�r att anv�nda en telefon eller utr�tta n�gra �renden - men det �r bara kroppen som slinker utanf�r bubblan, sj�len �r kvar d�rinne i gr�heten. Fast, fj�ttrad. Utbrytningsf�rs�ket �r som ett bungyjump p� platt mark, du vet att du m�ste skynda dig f�r snart kommer du att studsa tillbaka.

Det �r sv�rt att f�rklara vad en depression �r f�r n�gon som inte haft en sj�lv.

Depressioner kan utl�sas av m�nga olika saker. Trauman som krig, tortyr, f�rlust och f�rlossning - jo, faktiskt, att f�da ett barn kan vara en s�dan chock f�r kropp och sj�l att den nyblivna mamman hamnar i akut kris. Det kallas f�rlossningspsykos. Missbruk �r en annan vanlig orsak, och utmattning. Utbr�ndhet �r ett samlingsnamn f�r ett tillst�nd d�r utmattningsdepression kan ing�.

B�da mina depressioner har varit utmattningsdepressioner.

F�rsta g�ngen, h�sten 1999, fattade jag inte vad som h�nde, jag eldade p� som en galning under flera m�nader med dubbla heltidsjobb, kr�vde st�ndigt mer av kropp och psyke tills jag en dag i januari kom till lunch med kollegorna, vit som ett lakan i ansiktet. F�rutom hej och hejd� sa jag inte ett ord p� �ver en timme.

Alla som k�nner mig vet att det �r abnormt. Jag bubblar st�ndigt och j�mt om n�got som jag l�st, t�nkt, planerat eller upplevt. Ord r�r sig i ett st�ndigt fl�de kring mig. Jag tar in, samlar, fr�gar och ger ut. Jag �r en spr�kvarelse, kommunikation �r mitt element.

Det m�ste ha varit uppenbart f�r alla kring bordet att n�got var allvarligt fel - men hur skulle de hantera det?

Sj�lv minns jag inte vad som h�nde d�refter, det �r ju flera �r sedan, men jag minns att ingen lade sig i p� allvar. Om n�gon ens provade s� r�ckte det f�rmodligen med en undanglidning eller bitsk motattack f�r att de skulle sluta.

Andra g�ngen var tv� �r senare, 2001. Jag f�rstod vart�t det lutade i slutet av oktober men hade sn�rjt in mig i f�r m�nga l�ften och f�rv�ntningar. Det var enklare att f�rs�ka lite till och lite till �n att se folk i �gonen och s�ga "nej, jag fixar inte det h�r". Ungef�r hur det var den perioden framg�r i dagboken, under rubriken "tokm�ndag".

N�gon vecka senare, i b�rjan av december, �kte B och jag till Gran Canaria f�r resechecken som jag vunnit p� lotteri. Vid det laget var jag redan vidbr�nd, och jag gr�t av ackumulerad tr�tthet en vecka i str�ck. Det syns inte s� mycket av det i dagboken, men dagarna f�re jul skrev jag en jublande notering i dagboken att jag nu �ntligen var frisk.

I sj�lva verket satt jag i rutschbanan och skulle de n�rmaste m�naderna n� ett djup som jag aldrig tidigare varit nere p�. Jag h�ll p� att d�. Ist�llet gjorde Molle det, och skuldk�nslorna och sorgen blev betongskor som st�llde mig fast f�rankrad p� bottnen av t�rarnas ocean.

Forts�ttning f�ljer.

� F�rra | N�sta �