2004-03-27 - Nitj�vlarnas fr�nf�lle

I dag njuter jag av en liten seger: jag har �ntligen f�tt bort de smidda nitarna fr�n min skraltiga spark, som jag b�rjade renovera f�r ett �r sedan. Papsen trodde att det skulle g� att borra bort nitarna. HA! s�ger jag. Jag provade f�r n�gra veckor sedan och det var det mest frustrerande jag gjort p� m�nga �r. Det enda som varit ens i n�rheten av lika irriterande var att ta bort underredsmassan fr�n sportbilen, men det tog s�kert trettio timmar. Borrandet h�ll jag bara p� med i h�gst tv�, och d� hade jag knappt lyckats g�ra m�rken i dem.

I dag hade papsen rotat fram vinkelslipen �t mig och d� fick nitarna till sist ge sig inf�r �vermakten - men somliga fattar liksom bara inte n�r det �r dags att sluta k�mpa. Den sista h�ll emot varenda tiondels millimeter som jag t�lmodigt drev den genom godset med dorn och hammare. Uschja.

Men nu kan jag �ntligen b�rja med det roliga, att bygga upp och fixa till den igen.

Jag har �gt sparklingen i minst tre �r och �r inte f�rdig �n. Ibland g�r det mig galen att jag �r en s�n som inte f�r saker f�rdiga. Ibland bara rycker jag p� axlarna �t det. I dag ler jag dessutom, n�r jag l�ser mitt horoskop (som, f�r jag s�ga, oftare har karakt�ren av blandad livsvisdom �n framtidsf�ruts�gelser):

"One step at a time is actually a comfortable walking pace. You'll get where you're going, even if you don't have a clue about the destination."

� F�rra | N�sta �