2004-01-31 - Reservtruppen

Skotern var verkligen grinig, men jag fick ig�ng den. Det hade sn�at flera decimeter och jag balanserade s� h�gt �ver dynan som jag kunde f�r att undvika att f� allt puder i ansiktet. �gonen rann och de mjuka vita konturerna fl�t ihop i solskenet.

En kvart senare k�rde jag fast i en uppf�rsbacke. Rej�lt. Jag sj�nk ner �nda till skrevet n�r jag klev av, och l�ssn�n var s� d�r f�rr�diskt l�s som bara l�ssn� kan. Ingen botten n�gonstans. Obeslutsamt sparkade jag bort sn� framf�r skidorna och provryckte lite i skoterns bak�nde. D� ins�g jag hur tungt fanskapet egentligen �r. Hur i fridens dar g�r man?

Pappa hj��������lp?!

Och pappa kom tjavande i djupsn�n. Om man nu n�dv�ndigtvis m�ste k�ra fast s� �r det ju smart att s�tta fast sig bara trettio meter fr�n garaget. :-) Vi ryckte och slet och skottade och trampade och skuvade, och till slut kom den upp. Sen m�ste jag g� in och byta kl�der f�r jag var bl�t i rumpan, s� d�r som n�r man var liten och hade lekt i sn�n alldeles f�r l�nge.

N�r pappa skulle l�na skotern ett par timmar senare lyckades han inte starta den. Men det gjorde jag! *glatt �verraskad*

Senare t�nker jag p� detta att vara vuxen och medveten om att ens f�r�ldrar inte kan och vet och fixar allt, och de kluvna k�nslorna n�r man g�r inbrytningar p� det som varit deras planhalva. Gl�djen man f�rr k�nde i att "jag minsann ocks� kan!" ers�tts gradvis av oron f�r "hur l�nge kan/orkar de?" och insikten att tryggheten allvarligt h�ller p� att naggas i kanten. En dag i framtiden �r inte l�sningen att skrika "Pappa hj����lp!" eller "Mamma kooooom!"

� andra sidan �r jag en av de lyckligt lottade som faktiskt, i vuxen �lder, fortfarande kan g�ra det ... och �n l�r de f� komma kutande m�nga g�nger till. Barn �r barn oavsett hur gamla; det sa mormor ocks�. :-)

� F�rra | N�sta �