2003-08-11 - Dr Jekyll, mr Hyde och jag

Ibland f�ljer jag n�tv�nners l�stipsl�nkar och hamnar vid en l�senordssruta. "Sorry, men jag vill veta vem du �r innan du h�r intr�der." En helt modest �nskan, jag f�rst�r till fullo.

Men vem �r jag, en vilt fr�mmande m�nniska, att be om l�senordet till dina privata tankar?

Vill jag ens ha det? Vad �r du f�r slags m�nniska? Hur kommer jag att reagera p� det du skriver d�r bakom ditt l�senord? Kommer du att v�cka k�nslor och minnen jag inte visste att jag hade, st�lla hela min v�rld p� �nda?

I de f� fall jag bett om l�senord har jag f�tt dem. Jag har k�nslan att det �r l�ttare att ge nyckeln till en fr�mling �n till n�gon man har en relation till irl.

Det st�r s�llan m�rkv�rdigheter d�r bakom l�set. Det mesta �r kodat och �terh�llet; ett l�senord �r inte tillr�ckligt skydd f�r att man ska v�ga l�mna ut sitt innersta - bara antyda toppen av isberget. Ett isberg, som f�r betraktaren ibland bara �r ett litet t�skr�vel. Bah, ska det vara n�got att sk�mmas f�r och smyga med? Du har ju universums sympati, f�rst�r du inte det?

Jag f�rst�r �nd� vad l�senordsskyddet ska vara till. Tanken att n�gon i den n�rmaste omgivningen skulle dechiffrera det skrivna, l�gga till de saknade pusselbitarna och blottl�gga ens inre v�rld i all sin skr�plighet f�r h�ret att resa sig p� armarna.

F�r drygt sex �r sedan n�r jag b�rjade g�ra hemsidor hade jag alltihop i en enda r�ra: f�retaget, privata funderingar, alla intressen och klubbar, ihopl�nkat och p� samma adress. Alltihop var ju jag. Det gav en fantastisk kontakt med n�gra geografiskt avl�gsna uppdragsgivare som l�ste mina personliga funderingar och genom det tyckte att de k�nde mig. Jag kn�t dem till mig h�rdare �n n�got aff�rsm�ssigt nyhetsbrev n�nsin skulle kunna g�ra.

S� jobbade jag tillf�lligt som l�rare, och sl�ppte obet�nksamt webbadressen till klassen. En morgon uppt�ckte jag att det stora samtals�mnet i fikarummet var vad jag hade skrivit i dagboken, och vem eller vad det egentligen var jag menade. L�tt illam�ende hastade jag i minnet igenom den senaste m�nadens anteckningar - vad hade jag skrivit om, hur hade jag uttryckt mig, vad kunde avsl�jas eller misstolkas?

D� b�rjade jag t�nka, och komma till insikt. P� n�tet kan man skaffa sig fiender utan att n�nsin byta ett ord �ga mot �ga, och man kan l�mna ut information som i fel h�nder �r rena vapen. Kanske inte fysiskt men psykiskt och socialt.

S� b�rjade jag bygga murar. Jag flyttade de olika intresse- och klubbsidorna till egna adresser. Jag renodlade f�retagssidan och tog bort privatskvallret. S� sm�ningom skapade jag en personlig sida, den h�r, d�r det inte finns n�gra kopplingar till andra delar av min tillvaro, och jag v�ljer mina ord och �mnen mer noggrant �n f�rr.

Jag vet hur enkelt det �r att leta r�tt p� folk p� n�tet, se forum och g�stb�cker som de gjort inl�gg i, unders�ka om det finns en hemsida till en epostadress och l�sa k�llkoder f�r att hitta avsl�jande kopplingar. D�rf�r har jag ocks� flera epostadresser, webbadresser och n�tidentiteter. Inga �r direkt hemliga, men jag h�ller is�r dem f�r den ytlige betraktaren, av sj�lvbevarelsedrift.

Mina olika n�tidentiteter �r inte s� skilda personligheter som Dr Jekyll och Mr Hyde (ni vet v�l f�rresten att det �r en ordlek, hide = g�mma?), men jag tycker ibland att det �r en lite schizofren k�nsla �ver alltihop. Varf�r ska man inte kunna st� f�r allt man �r och tycker? Man borde kasta av sig filten, kliva fram ur garderoben, st�lla sig i ljuset och s�ga: s� h�r �r jag, och det �r jag n�jd med, oavsett vem som ser och d�mer mig efter sina egna sm�skurna preferenser.

Haha. Visst, vilken dag som helst! *�gonrull*

� F�rra | N�sta �