2003-04-17 - Livlig fantasi

I morse l�g jag och funderade p� om jag skulle skriva en lista �ver alla mina projekt som jag k�pt grejer till, ritat skisser av, �gnat en del planering, lagrat i sk�p i v�ntan p� inspiration eller �n s� l�nge bara �r id�er som flugit genom hj�rnan. Det skulle bli som f�r den d�r kvinnan i Sex and the city som jag zappade f�rbi ig�r, n�r en person i vit l�karrock fr�gade hur m�nga sexpartners hon haft. Hon r�knade f�r sig sj�lv en l�ng stund och fr�gade sedan: I �r, menar du?

Det �r p� gott och ont, detta gytter av id�er. Jag flaxar mellan �n det ena �n det andra, och r�tt ofta blir jag tomt sittande medan aktivitet endast f�rsigg�r i huvudet. Som om jag skulle leka med lego eller modellera fast i sinnet; ingenting blir n�nsin klart eller anv�ndbart, n�r en grej tagit form b�rjar jag g�ra n�got annat. Det f�rv�nar mig att jag inte har l�tsaskompisar ocks�. � andra sidan g�r jag �ven film i huvudet, s�rskilt under l�nga, ensamma promenader. Jag hittar p� scenarier och testar repliker, bildvinklar och h�ndelseutfall. Bekanta f�r agera statister och inte alltid utifr�n sin personlighet, s� d�r kommer v�l l�tsaskompisarna in �nd�.

En del av tankeskrotet �r fullt g�ngbara aff�rsid�er. S�dana brukade jag kludda ner i ett s�rskilt anteckningsblock. Fr�n b�rjan var det mest f�r att kunna sl�ppa dem: om jag inte dokumenterade id�erna s� fortsatte hj�rnan nysta i det o�ndliga, och jag hade faktiskt inte tid med det. Sedan blev det lite kul att samla p� dem och se sp�nnvidden. Jag daterade allihop.

Vid det h�r laget �r blocket fullt, och n�r jag bl�ddrar i det ser jag att m�nga id�er blivit f�rverkligade av andra, tv�, fyra eller sex �r senare. 1994 ritade jag en brosch som blinkade n�r mobiltelefonen ringde, f�r bullriga milj�er. Antenner, nyckelringar och pennor med just den funktionen b�rjade s�ljas bara n�gra �r senare, kring 1997 har jag f�r mig. Tja, det blev en ganska kortlivad fluga, vibratorn �r ju mer praktisk. 1995 ritade jag en ambulerande fotostudio inrymd i en sk�pbil. I dag finns den p� v�gen fast i form av en fullstor buss. Jag skissade ocks� p� kombinationen matcaf� och galleri som sedan d�k upp h�r i stan.

P� promenad med mor beklagade jag mig �ver den tid och energi som rinner bort p� det h�r s�ttet. Jag blir uppfylld och entusiastisk �ver mina nya id�er, pysslar om dem och vidareutvecklar dem � och sl�pper dem. Hips vips har det g�tt en massa tid, inget konstruktivt har blivit gjort, och jag �r �nd� redan tr�tt.

- Ja, s�ger mor, men t�nk vad tr�kigt du skulle ha om du aldrig fick n�gra id�er?

Det f�rst�s.

Om id�erna h�ll sig inom ett avgr�nsat omr�de skulle jag kanske kunna g�ra mig nytta av dem, som uppfinnare eller p� en utvecklingsavdelning. Men i min hj�rna ploppar de mest spridda grejer upp, inte ens tv� �r l�mpade f�r samma mottagare, och jag saknar dessutom den uth�llighet som en uppfinnare m�ste ha f�r att orka f�rverkliga id�n.

Ibland t�nker jag att vi skulle ha n�gra av gamla tiders mecenater kvar. F�rr kunde en rik kn�s ta sig an en kreativ m�nniska, en musiker, m�lare eller forskare, f�r att k�nna sig betydelsefull och f� lite underh�llning i sitt tr�kiga liv. Mat, husrum och livets �vriga n�dv�ndigheter mot gl�djen att f� h�ra ett musikstycke som aldrig tidigare spelats f�r publik, eller gl�djen att vara den som m�jliggjort en viktig uppt�ckt.

D� skulle jag arbeta p� en id�byr� dit folk som saknar id�er kunde komma och f� gratis konsultationer, eller bara sitta i biblioteket och v�lja bland alla m�jliga id�er. D�r skulle ocks� finnas en verkstad d�r man kunde prova den id� man fastnat f�r, och f� hj�lp med anpassningen innan man tar hem den.

I mitt block finns fortfarande m�nga id�er som ingen annan verkar ha kommit p� �n, i alla fall inte h�r.

Saken �r den med id�er, att n�r tiden �r mogen ploppar de oftast upp p� flera st�llen samtidigt. Det finns f� verkligt unika id�er, n�stan alla �r kombinationer eller varianter av s�dant som redan finns, och d�rf�r kan de uppst� i flera huvuden samtidigt. Grejen �r allts� att vara bland de f�rsta som kommer p� en ny sak, men samtidigt inte s� tidig att andra inte fattar finessen med den. Husqvarna gjorde microv�gsugnar redan p� 1960-1970-talet, men var marknaden mogen d�? Nej.

Skulle id�erna ta slut om jag gav bort dem? Nej, sannolikt skulle de bli fler. S� fungerar kreativa fl�den, ju mer man anv�nder dem desto starkare blir de. Det �r samtidigt min f�rbannelse och min g�va: jag kan inte hindra id�erna fr�n att komma, jag kan inte styra �ver tillf�lle och typ, och n�r jag faller f�r frestelsen att leka med dem s� kommer det fler, vilket effektivt hindrar mig fr�n att f�rverkliga dem, och s� st�rks min k�nsla av att vara en dr�mmare som s�llan f�r n�got gjort.

� F�rra | N�sta �