kajo@diaryland
» Gästbok
» Mejl

» Arkiv
» Stängt – Kajo bor inte här längre
» Sprängkraft
» En ny bubbla
» Bekvämt vs Bra
» Presentpack


2003-04-17 - Livlig fantasi

I morse låg jag och funderade på om jag skulle skriva en lista över alla mina projekt som jag köpt grejer till, ritat skisser av, ägnat en del planering, lagrat i skåp i väntan på inspiration eller än så länge bara är idéer som flugit genom hjärnan. Det skulle bli som för den där kvinnan i Sex and the city som jag zappade förbi igår, när en person i vit läkarrock frågade hur många sexpartners hon haft. Hon räknade för sig själv en lång stund och frågade sedan: I år, menar du?

Det är på gott och ont, detta gytter av idéer. Jag flaxar mellan än det ena än det andra, och rätt ofta blir jag tomt sittande medan aktivitet endast försiggår i huvudet. Som om jag skulle leka med lego eller modellera fast i sinnet; ingenting blir nånsin klart eller användbart, när en grej tagit form börjar jag göra något annat. Det förvånar mig att jag inte har låtsaskompisar också. Å andra sidan gör jag även film i huvudet, särskilt under långa, ensamma promenader. Jag hittar på scenarier och testar repliker, bildvinklar och händelseutfall. Bekanta får agera statister och inte alltid utifrån sin personlighet, så där kommer väl låtsaskompisarna in ändå.

En del av tankeskrotet är fullt gångbara affärsidéer. Sådana brukade jag kludda ner i ett särskilt anteckningsblock. Från början var det mest för att kunna släppa dem: om jag inte dokumenterade idéerna så fortsatte hjärnan nysta i det oändliga, och jag hade faktiskt inte tid med det. Sedan blev det lite kul att samla på dem och se spännvidden. Jag daterade allihop.

Vid det här laget är blocket fullt, och när jag bläddrar i det ser jag att många idéer blivit förverkligade av andra, två, fyra eller sex år senare. 1994 ritade jag en brosch som blinkade när mobiltelefonen ringde, för bullriga miljöer. Antenner, nyckelringar och pennor med just den funktionen började säljas bara några år senare, kring 1997 har jag för mig. Tja, det blev en ganska kortlivad fluga, vibratorn är ju mer praktisk. 1995 ritade jag en ambulerande fotostudio inrymd i en skåpbil. I dag finns den på vägen fast i form av en fullstor buss. Jag skissade också på kombinationen matcafé och galleri som sedan dök upp här i stan.

På promenad med mor beklagade jag mig över den tid och energi som rinner bort på det här sättet. Jag blir uppfylld och entusiastisk över mina nya idéer, pysslar om dem och vidareutvecklar dem – och släpper dem. Hips vips har det gått en massa tid, inget konstruktivt har blivit gjort, och jag är ändå redan trött.

- Ja, säger mor, men tänk vad tråkigt du skulle ha om du aldrig fick några idéer?

Det förstås.

Om idéerna höll sig inom ett avgränsat område skulle jag kanske kunna göra mig nytta av dem, som uppfinnare eller på en utvecklingsavdelning. Men i min hjärna ploppar de mest spridda grejer upp, inte ens två är lämpade för samma mottagare, och jag saknar dessutom den uthållighet som en uppfinnare måste ha för att orka förverkliga idén.

Ibland tänker jag att vi skulle ha några av gamla tiders mecenater kvar. Förr kunde en rik knös ta sig an en kreativ människa, en musiker, målare eller forskare, för att känna sig betydelsefull och få lite underhållning i sitt tråkiga liv. Mat, husrum och livets övriga nödvändigheter mot glädjen att få höra ett musikstycke som aldrig tidigare spelats för publik, eller glädjen att vara den som möjliggjort en viktig upptäckt.

Då skulle jag arbeta på en idébyrå dit folk som saknar idéer kunde komma och få gratis konsultationer, eller bara sitta i biblioteket och välja bland alla möjliga idéer. Där skulle också finnas en verkstad där man kunde prova den idé man fastnat för, och få hjälp med anpassningen innan man tar hem den.

I mitt block finns fortfarande många idéer som ingen annan verkar ha kommit på än, i alla fall inte här.

Saken är den med idéer, att när tiden är mogen ploppar de oftast upp på flera ställen samtidigt. Det finns få verkligt unika idéer, nästan alla är kombinationer eller varianter av sådant som redan finns, och därför kan de uppstå i flera huvuden samtidigt. Grejen är alltså att vara bland de första som kommer på en ny sak, men samtidigt inte så tidig att andra inte fattar finessen med den. Husqvarna gjorde microvågsugnar redan på 1960-1970-talet, men var marknaden mogen då? Nej.

Skulle idéerna ta slut om jag gav bort dem? Nej, sannolikt skulle de bli fler. Så fungerar kreativa flöden, ju mer man använder dem desto starkare blir de. Det är samtidigt min förbannelse och min gåva: jag kan inte hindra idéerna från att komma, jag kan inte styra över tillfälle och typ, och när jag faller för frestelsen att leka med dem så kommer det fler, vilket effektivt hindrar mig från att förverkliga dem, och så stärks min känsla av att vara en drömmare som sällan får något gjort.



» Kommentera


« Förra | Nästa »







 
bara ett rosa streck