2001-10-17 - Japan 2, kontorskaos och kalaskris.

Japan. N�gon minns kanske att jag best�mde mig f�r att s�ka stipendiet som Rotary utlyst? Det tog flera timmar att f� till en ans�kan som jag k�nde mig n�jd med, men det gav resultat, jag fick komma p� intervju. V�l d�r gick det upp f�r mig vad jag egentligen s�kt: Fem veckors f�rlorad arbetsinkomst mitt i min h�gs�song, diverse of�rutsedda utgifter och dygnet-runt-aktivitet. Intervjuaren hade varit med p� en resa till Sydafrika. Hon hade bott i 14 v�rdfamiljer under fem veckor och dagsprogrammet str�ckte sig fr�n 6 p� morgonen till 23 p� kv�llen, sju dagar i veckan. Ett annat g�ng fick betala �vervikt p� flyget, 15.000 kronor delat p� fem, f�r att f� med sig allt material och g�vor som lokala klubbar skickat. Ut�ver det ska man h�lla med fickpengar, presenter till alla v�rdfamiljer, (skr�ddarsydd) unifom ... Gruppledaren sp�dde p� med fr�gor om hur man skulle fixa att tala inf�r 1200 japaner i en stor kongresshall. Jag gick hem med allvarliga funderingar �ver vad jag gett mig in p�. H�romdan kom beskedet att jag inte blivit uttagen. Besvikelse och l�ttnad blandas med ett litet sting av ... otillr�cklighet. Jag har blivit granskad men inte befunnen anv�ndbar. Typ.

Kontorskaos. Mot b�ttre vetande b�rjade jag i l�rdags att rota och dra i kontorets p�rmar, papper, mappar, b�cker, kartonger, tidskriftssamlare... Det s�g illa ut n�r jag b�rjade. Nu ser det rent ut sagt _f�rj�kligt_ ut. �n �r jag bara halvv�gs genom travarna och jag har inte tid att grotta mer med det f�rr�n tidigast till helgen. Sv�rmor tittade in och skrattade h�gt �t el�ndet. �Det ser ut som du ska flytta� kommenterade hon. �Inte jag, bara mina saker� replikerade jag, n�got uppgivet.

F�delsedags�ngest. En v�n fyller 30 �r p� m�ndag; samma barndomsv�n som startade insamlingen till min 30-�rspresent i fjol. S�nt f�rpliktar... Redan i augusti b�rjade jag fr�ga runt bland v�ra gemensamma bekanta men ingen har t�nkt ut n�t, ingen har id�er om vad hon skulle vilja ha eller g�ra, ingen tar n�gra initiativ. Inte jag heller. Nu �r det mindre �n en vecka kvar och jag har inte den blekaste aning om vad jag ska ta mig till. Det stora kalaset �r satt till 27 oktober. Kan man g� under jorden?

Solsidan. Mja, det h�r ser ju bra deprimerande ut inser jag. Ratad, r�rig och r�dl�s... men jag k�nner mig inte deprimerad. D�remot lite �verv�ldigad. Huvudet �r spr�ngfullt av tankar och grejer som jag vill testa, men jag hinner inte med allt. D�remot hinner jag tack vare jycken att njuuuta av varje dag med plusgrader. I g�r var det ljuvligt, 20 grader i solen. L�nnen p� g�rden har sv�rt att best�mma sig, �ndarna p� bladen �r flammande r�da men hj�rtanen �r gr�na. Det �r s� vackert.

� F�rra | N�sta �